En lärare som har jobbat hela sitt yrkesliv har garanterat oändliga erfarenheter och situationer som har gjort personen till en bättre lärare. Men när läraren går i pension fångar ingen upp den här kunskapen. Därmed försvinner lärarens yrkesskicklighet från skolan vid pensionsögonblicket. Det här vill didaktikforskaren Ruhi Tyson vid Stockholms universitet råda bot på, enligt en artikel i Skolvärlden.

Ruhi Tyson har nämligen gjort en avhandling om hur man kan synliggöra och föra vidare vad han kallar en lärares yrkesklokhet. Han har försökt hitta en modell för att ta vara på lärarens bildning och praktiska klokhet, en sorts tyst kunskap. Kunskap som kanske inte går att sammanfatta i enkla instruktioner:

”Vi behöver berätta för varandra hur vi gör. Om vi gör det, och samlar flera exempel som visar på hur många olika sätt man kan agera på, så kan vi använda det vid handledning av studenter och för att utveckla undervisningen.” Det säger Ruhi Tyson till Skolvärlden.

Ruhi Tyson hoppas att hans modell med praktiska exempel ska få spridning. Den kan bli till handböcker där många tillsammans väljer vilka exempel som ska vara med. Den kan användas i skolor, genom att lärare delar med sig av sina erfarenheter till kollegorna. All kunskap man delar gör också att man kan lyfta sitt sätt att arbeta. Genom att använda sig av exemplifierande berättelser förtydligar man också vad demokratisk utbildning innebär.

Entreprenörerna Amir Sajadi och Milad Mohammadi står bakom den nyöppnade Järvaskolan i Kista. Den är väldigt olik de flesta andra skolor, i sitt sociala engagemang och fokus på drömmar. Skolan vill nämligen inspirera till gränslösa drömmar och motivera eleverna till högre studier.

Ungas framtid ska inte avgöras av föräldrarnas kapacitet att hjälpa till. Sajadi och Mohammadi tycker att skolan ska ta ett ansvar för hela barnets liv. Därför gjorde de i våras hembesök hos alla 140 elever.

”Vi tror att relationsbyggande genom hembesök är en modell som alla skolor kan använda sig av”, säger Milad Mohammadi i SvD:s reportage om Järvaskolan.

Förutom hembesöken skiljer sig Järvaskolan åt på flera sätt jämfört med den typiska skolan. Alla elever erbjuds gratis hjälp med läxorna via stiftelsen Läxhjälpen. Var och en får ett antal timmar med en coach från näringslivet, SL-kort och en bärbar dator. Skolan bekostar klassresor så att alla kan följa med. Ingen behöver stanna hemma för att föräldrarna inte har råd. På Järvaskolan inleds varje dag med en obligatorisk inspirationsfrukost, där de tillsammans med eleverna pratar en stund om drömmar.

”Vi talar några minuter om drömmar och hur viktigt det är att kämpa för dem. Och så avslutar vi med en ritual som gör eleverna taggade inför skoldagen. Jag säger: ”Allting börjar med en:” och barnen ropar: ”Dröm!!” berättar Milad Mohammadi till SvD.

Läs hela artikeln hos SvD: ”Ny skola ska lyfta elevers gränslösa drömmar”.
http://www.svd.se/ny-skola-ska-lyfta-elevers-granslosa-drommar/om/framtidens-entreprenor-2016

Att förmedla kunskaper på svarta tavlan kan fungera som en sorts dynamisk performance med konstnärliga inslag inför publik. Det är en undervisningsmetodik som bland annat tycks ge ökad uppmärksamhet på vad läraren vill förmedla. Det menar konstnären och bildläraren Marius Wahl Gran som studerat hur svarta tavlan används inom waldorfpedagogiken.

Under senare tid har whiteboard, smartboard och powerpiont alltmer ersatt svarta tavlan i skolan. Inom waldorfpedagogiken ser man dock viktiga poänger med att även använda svarta tavlan som pedagogiskt hjälpmedel. En intressant frågeställning är då vilka pedagogiska kvalitéer som egentligen finns i användandet av svarta tavlan, och som delvis kan missas med nyare hjälpmedel.

I ett masterarbete vid Rudolf Steinerhögskolan i Oslo har Marius Wahl Gran genom en kvalitativ studie främst undersökt vad det är som är unikt med waldorflärares sätt att arbeta med svarta tavlan, utan att göra direkta jämförelser med nyare media. Han har gjort videoobservationer av hur tre lärare arbetar, intervjuat lärarna utifrån observationerna och även sökt i litteraturen för att se vad det finns för forskning kring detta.

Unik performance här och nu

Han fann flera intressanta aspekter eller funktioner kring svarta tavlan i undervisning. Bland annat en performance-aspekt, en estetisk/konstnärlig aspekt och en mer materiell aspekt där själva tavlan kan ses som en arena och medaktör i undervisningen.

– Dynamisk performance är något man talade om i pedagogiska sammanhang redan på 1800-talet. Det handlar här om att få elevernas uppmärksamhet riktad på vad som händer på tavlan. Man är aktiv i det som pågår i undervisningen, istället för att då titta i en bok, berättar Marius Wahl Gran.

– Man kan likna kunskapsförmedlande på svarta tavlan vid en sorts performance eller event. Karaktäristiskt är att det händer en gång på ett unikt sätt som faktiskt aldrig kan upprepas på exakt samma sätt, samt att det alltid involverar människor. Man skapar på så sätt något dynamiskt i stunden som kan väcka engagemang och förståelse.

I sin studie har Marius särskilt observerat att det här fungerar på hög abstraktionsnivå inom matematiken. Han menar att läraren i stunden gör något, exempelvis en ekvation, synliggjord och lättare att förstå genom vad man på engelska kallar performative unfolding. Detta istället för att dela ut papper som visar ekvationen.

Marius refererar också till matematikprofessorn och författaren Alexandre Borovik vid universitetet i Manchester som talar om undervisningen som en koreografisk händelse, där man bland annat arbetar med timing. Borovik menar att det ger en annan typ av aktivare interaktion som inte uppstår genom att trycka på en kall knapp.

– Jag har också sett detta i mina observationer inom olika ämnen, exempelvis då en lärare vänder sig mot tavlan och ritar upp kroppens tarmsystem. Det blir alldeles tyst i rummet, en paus. Man skapar på så sätt intervaller och rytmer i undervisningen och bidrar till dynamiska processer. Det här berör en grundläggande fråga om vad det är som gör att eleverna blir engagerade, och det här arbetssättet hjälper helt enkelt till med detta, säger Marius Wahl Gran.

Kan man inte göra det här på en whiteboard också? Missar man något då?
– Performance kan åstadkommas på whiteboard också, men det finns skillnader i vilka möjligheter själva materialet ger. På whiteboard blir det ganska tunt och skissartat. På svarta tavlan kan man åstadkomma fler nyanser, fler kontraster, man kan arbeta mer kaligrafiskt, man kan vända kritan på sidan och rita en yta, och så vidare. Det är lite mer som att måla.

Det estetiska har en pedagogisk funktion

Här finns en nära anknytning till en annan av de aspekter eller fördelar som Marius och många waldorfpedagoger ser med svarta tavlan – det estetiska och konstnärliga. Det är knappast en slump att en del konstnärer arbetar med kritor på material som liknar svarta tavlan.

– I pedagogiken har den estetiska och konstnärliga dimensionen en potential och en verkan. Det konstnärliga är här inte bara tänkt att vara vackert. Det är också en metod för undervisning, en konstnärlig och skapande infallsvinkel. Det grekiska ordet för estetik betyder egentligen det märkbara eller det varseblivbara, medan den vanliga tolkningen av ordet idag är att estetik är något vackert eller en filosofi.

– Det man åstadkommer med konstnärliga uttryck i pedagogiken är en äkthet och en omedelbar kontakt. Det blir estetiskt på ett praktiskt sätt. På samma sätt förhåller det sig med naturupplevelser, där man är med om något unikt som uppstår här och nu, säger Marius, med referenser till den tyske filosofen och konstkritikern Walter Benjamin.

I sin berömda essä Konstverket i reproduktionsåldern från 1936 menar Benjamin bland annat att det finns en äkthet i ett konstverk som bara kan förnimmas vid den omedelbara kontakten, det levande framförandet, betraktandet av konstverket. Här finns ett unikt närvarande, men i mekaniskt reproducerade uttryck tar så att säga själva mediet över. Man går miste om äktheten. Det här anknyter mycket både till performance-aspekten och den konstnärliga/estetiska aspekten kring svarta tavlan som Marius tittat närmare på. Och det för oss också in på vissa jämförelser med nyare digitala media som smartboard och powerpoint.

Digitala media innebär ett sorts filter

Skillnaden, menar Marius, är att digitala media ger digitaliserade impulser, utifrån fysiska rörelser. Digitala media har av den tyske psykologen och hjärnforskaren Manfred Spitzer beskrivits som ett sorts filter och fördröjning som inte riktigt motsvarar den mänskliga världen.

– För att belysa skillnaden mellan svarta tavlan och digitala media kan man jämföra med att gå på konsert med bara syntar och färdigproducerad musik där allt är gjort på digital väg, respektive att lyssna och uppleva när någon spelar ett analogt instrument, vilket är något annat.

– Vi vet egentligen inte hur digitala media påverkar oss, det är så nytt. Teknikutvecklingen går väldigt snabbt och då blir det mycket som bara blir information. Men frågan är om det bara är information vi ska förmedla i skolan. Hur ska kunskaper förmedlas och vad är det som gör att man lär sig? Det forskas mycket kring detta idag. I det sammanhanget är det intressant att studera uttryck som en människa utför här och nu och som inte är färdigproducerade i förväg. Exempelvis inom matematik som är en förståelse som bör få ta tid. Detta är något som jag anser inte bara bör visas upp i undervisningen, utan mer presenteras och synliggöras successivt som en händelse, säger Marius Wahl Gran.

Jämför man svarta tavlan med powerpoint tycker Marius att det digitala mediet kan vara smidigt och bra när man vill visa bilder, men inte när man använder powerpoint för att visa en massa text samtidigt som man talar. Då vet man som åskådare inte om man ska titta på texten, skriva av eller om man ska lyssna.

– Att använda svarta tavlan i en pedagogisk performance ställer också krav på lärarna. Om en lärare kan ett ämne mycket bra och kan plocka fram bilder ur sig själv så kan man också visa saker ur nya perspektiv när elever inte förstår. Att använda powerpoint med en massa text kan däremot ibland vara ett sätt för mindre ämneskunniga lärare att hantera en undervisningssituation.

Arena för aktivitet och uppmärksamhet

En tredje aspekt eller teoribildning kring svarta tavlan som Marius Wahl Gran har observerat har att göra med begreppet materialitet. Vi har ständigt en massa saker omkring oss och tänker kanske inte på att de är medaktörer i exempelvis lärandet. Ett exempel som belyser begreppet materialitet hämtar han från den franske filosofen Bruno Latour: När vi tar in på hotell finns en skillnad mellan att ha en riktig dörrnyckel respektive ett plastkort för att låsa upp dörren. Nyckeln blir för många mer påtaglig och är lättare att komma ihåg.

Det här kan användas som parallell till vad lärare som Marius intervjuat säger om att när man skriver upp något på tavlan kommer eleverna ihåg det på ett annat sätt, jämfört med att dela ut ett papper. Det som skrivs på tavlan får så att säga en mer materialiserad egenskap.

En annan närbesläktad materialiserande aspekt på svarta tavlan är, enligt Marius, att den också blir en arena för aktivitet och även själva plattformen för lärarens område i rummet, medan resten av rummet är elevområde. Uppmärksamheten blir mer riktad mot vad som händer där framme vid tavlan.

– Många av fördelarna med svarta tavlan berör allmänna pedagogiska frågeställningar. Jag tror att det är något speciellt med undervisning som förmedlas av en människa här och nu, som en händelse eller performance, säger Marius Wahl Gran.

Praktiskt hjälpmedel eller störningsmoment? Åsikterna om teknologi i klassrummet går isär. Men nya studier ger stöd för 100 gammal metodik.

På waldorfskolan Iona School i Nottingham finns varken paddor eller laptops tillhands i under lektionerna, i själva verket är all sorts elektronik utesluten ur klassrummet.

”Rudolf Steiner liksom många andra tänkare under 18- och 1900-talen betonade vikten av att förstå hur små barn lär sig naturligt och erbjuda en pedagogik som bygger på deras naturliga intressen och nyfikenhet”, förklarar David Whitebread, föreståndare för Centrum för forskning om lek i utbildning, utveckling och lärande vid Cambridge University i en intervju till The Guardian.

”För- och grundskoleverksamheten i Storbritannien har rört sig allt mer från dessa värderingar och istället gått mot ett toppstyrt system med en statligt införd läroplan.”

Blir barnen avskärmade offline?

När skolinspektionen besökte Iona School i Nottingham fick undervisningen utmärkta betyg. Men de kritiska rösterna är många och motståndarna undrar om förbudet mot datorer i klassrummet inte avskärmar barn från en omvärld som till stor del styrs av teknologi.

”När våra ungdomar lämnar skolans värld kommer de bli en del av ett samhälle som med allra största sannolikhet omfattar teknik.” Menar Mark Chambers, VD för NAACE.  ”Vi borde göra allt för att hjälpa barn att förbereda sig för den teknologiska världen, precis som den fysiska.”

Andra menar att teknologi i klassrummet ger positiva effekter om det används på rätt sätt. ”Teknik som används kreativt kan engagera barn” menar Irwing Adams, före detta lärare i Hull som nu driver en webbplats om hur teknik kan vara ett stöd i klassrummet. ”Barn har redan med sig de tekniska erfarenheterna hemifrån där de ofta spelar spel och tittar på TV.” 

Högre resultat utan digitala hjälpmedel

Men enligt forskningen har digitala enheter som inlärningsverktyg fortfarande har mycket att bevisa. En färsk studie publicerad av Massachusetts Institute of Technology visar att studenter som inte fick använda bärbara datorer eller surfplattor under föreläsningar och seminarier fick bättre resultat på proven. Forskning från London School of Economics fann även att skolor som uteslöt mobiltelefoner ur klassrummen visade en varaktig förbättring av provresultaten,

En rapport från OECD 2015 fann att länder som hade gjort stora investeringar i tekniska hjälpmedel inte har visat några tecken på förbättring i läsning, matematik och naturvetenskap .”Trots bevis från sådana studier finns det fortfarande en utbredd oro för att barn inte kommer att vara redo för att passa in i samhället, om de inte kan hantera en dator vid fyra års ålder.” Menar Richard Moore, grundare av Iona School i Nottingham.

Notisen är en sammanfattning och en översättning av artikeln ”Could Steiner schools have a point on children, tablets and tech?” publicerad hos The Guardian, 14/6 2016. 

”Vi lär med handen”, sa Arestoteles för över 2000 år sedan. Ett påstående som Göran Lundborg, professor emeritus vid Lunds universitet är benägen att hålla med om i en intervju i Pedagogiska magasinet (19/5 -16). Han tar skrivandet som exempel: ”Den motoriska processen att med en penna i handen följa och forma bokstävernas linjer och konturer mot ett underlag, gör minnesspåren djupa och förbättrar memoreringen.”, berättar han. ”Känslan av pennan mot papperet i kombination med handens rörelser aktiverar en rad sinnen.”

Händerna i samspel med talet

Historiskt har händerna haft en betydande funktion när det kommer till vår förmåga att förstå och interagera med vår omvärld. Händerna ”minns” material och rörelser och har enligt forskarna spelat en viktig roll i utvecklingen av vår talförmåga. Innan talorganen var färdigutvecklade kommunicerade våra tidiga förfäder högst sannolikt med rörelser och handsignaler. I hjärnan är områden för handens och munnens rörelser delvis överlappade.

Stimulerar hela hjärnan

Handens finmotoriska förmåga bygger på att den har ett mycket stort område i hjärnan. Forskning visar även att en hand som är aktiv får ett större utrymme än en passiv hand. Hjärnan anpassar sig helt enkelt efter våra rörelsevanor. ”Man kan säga att handen formar hjärnan genom att omorganisera de funktionella kopplingarna mellan nervcellerna i hjärnbarken. Aktiva händer stimulerar alltså stora delar av hjärnan – kanske finns här en förklaring till att aktiva och skapande händer så tydligt stimulerar vårt välbefinnande och vårt kreativa tänkande.” berättar Göran.

Balans mellan handen och teknikens möjligheter

Att händerna samspelar med vår förmåga att lära öppna även för diskussioner kring surfplattornas roll i klassrummet. Göran menar att surfplattor förvisso kan göra inlärningsprocessen roligare och mer lekfull, men att det även finns baksidor med att reducera handens aktivitet. ”Kombinationen av känselinflöde och aktivitet i handen som skriver underlättar och stärker inlärningsprocessen. Det är samhällets och skolans uppgift att finna en rimlig balans mellan handens och teknikens möjligheter så att handens förmåga, kunskap och samlade erfarenheter får fortsätta att spela en huvudroll i våra liv”, avslutar han.

Den här texten är en sammanfattning av  ”Handen spelar huvudrollen i hjärnan”, publicerad 19/5 2016 i Pedagogiska magasinet.

Ett forskarteam från Universitetet i Stavanger i Norge har undersökt om det finns kognitiva fördelar med att skriva för hand. I en undersökning testade de hur väl 36 personer i åldrarna 19–54 kunde minnas en lista med ord efter att ha skrivit dem på tre olika sätt: för hand, på tangentbord och på surfplatta.

Resultatet? Testgruppen kom ihåg listan med ord betydligt bättre när de skrevs för hand med papper och penna. Forskarnas teori är att det kan handla om fokusering, att tangentbordet gör att vår uppmärksamhet delas mellan tangenterna och texten på skärmen.

Notisen är en sammanfattning av artikeln”Skriva för hand bra för minnet” publicerad i DN, 27/4 2016.

I en intervju i Göteborgs-Posten med rubriken ”Empati och nyfikenhet lika viktigt som multiplikation”, kritiserar Andreas Schleicher, högste ansvarig för OECD:s Pisa-tester, Sveriges ensidiga skoldebatt. Andreas anser att många länder ligger långt före svenskarna när det gäller att hålla en nyanserad debatt kring både skolsystemet och PISA-testerna.

”Skolan måste handla mycket mer om värden som tolerans, empati, långsiktighet, ledarskap och nyfikenhet. Det viktigaste idag är att ge unga människor en kompass att navigera efter i en värld som blir alltmer osäker och svårtydbar.”

Han pratar om hur den svenska skolan måste bli bättre på att utveckla elevernas lust att lära, och pekar på de svenska flickorna som statistiskt sett har höga resultat inom naturvetenskap, men sedan inte vill jobba inom området. De har blivit duktiga på att prestera bra på proven, men man har som utbildningsinstans inte lyckats ”göra det åtråvärt för dem att se världen genom naturvetenskapliga glasögon.”

”En del har en väldigt ytlig syn på vad utbildning handlar om. De tycker att skolan handlar om att läsa, skriva och räkna, och i bästa fall om samarbete, kreativitet och entreprenörskap. Men du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?”

Andreas efterfrågar en holistisk bild på skolan, som något som skapar sammanhang och ger mening.

”Vi måste släppa de ytliga idéerna om Pisa som en tävling att vinna och se utbildning som ett sätt att på djupet påverka både individer och samhällen. Vart vill vi, och varför?”

Läs hela intervjun i Göteborgs-Posten.

Finland har återigen väckt uppmärksamhet med sitt framgångsrika skolsystem. I en artikel publicerad i Los Angeles Times (18/3 2016) hyllas den finska skolmodellen. Artikeln har fått stor spridning och även plockats upp och publicerats i södra halvklotets äldsta och fortfarande existerande tidning: The Sydney Morning Herald.

I Internationella rapporter över de bästa kunskapsresultaten har de finska eleverna länge toppat listorna. Skolan ger inte bara smarta elever, utan den sägs även vara den mest jämlika. Det var även den finska skolan som vår tidigare skolminister Jan Björklund använde som referens när han skulle ta itu med den svenska ”flumskolan”. Han hänvisade då till finländarnas förmåga att hålla ordning och ha disciplin, till deras strikta undervisning och många långa prov.

Men faktum är att forskning visat att det är helt andra framgångsfaktorer som gör den finska skolan så framgångsrik. Det är även dessa faktorer som journalisten, William Doyle, lyfter fram i sin artikel i Los Angeles Times.

William Doyle blev själv inspirerad av Harvard-professorn Howard Gardner som uppmanade sina landsmän i Amerika: ”lär er av Finland som har de mest effektiva skolorna och som gör precis det motsatta mot vad vi gör här i United States.” Så han tog sin sjuåriga son och flyttade till Finland för att testa.

Hans sammanfattning av anledningarna till att Finland lyckas så bra är bland annat att barnen inte börjar i skolan förrän de är sju år. Istället för akademisk utbildning får de sjunga, leka, och diskutera. De flesta barn går eller cyklar till skolan, och man har en kortare skoldag med färre läxor.

”Finland slösar inte tid eller pengar på standardiserade tester av låg kvalitet.” Han fortsätter: ”I klassrummet är barnen tillåtna att ha roligt, fnissa och dagdrömma då och då. Finländarna gör verklighet av talesätten som jag så många gånger hört: ’Låt barn få vara barn’, ’Barnens uppgift är att leka’ och ’Barn lär sig bäst genom att leka'”.

Det verkar som om Jan Björklund åtminstone hade ett rätt: vi svenskar kan ha något att lära av våra grannar i Öst.

Läs hela artikeln här.

Bör skolan förnya sig och inlärningsmetoderna moderniseras? Ja, det har forskare vid Helsingfors universitet konstaterat.

På Helsingfors universitet vill man ligga i framkant vad gäller framtidens lärande. Därför har man låtit en grupp inlärningsforskare vid skolan undersöka hur detta bäst skulle kunna gå till. Under förra året presenterade gruppen fyra olika teser som ska utgöra grunden för den nya undervisningen.

Vägen till kunskap går via nyfikenhet

Tes 1 handlar om att skapa en undervisning som ger upphov till känslor. Att väcka barnets eget intresse för kunskap.

”Traditionellt har skolan koncentrerat sig på information, och känslor har åsidosatts trots att det är känslorna som reglerar inlärningen.” skriver forskarna i ett pressmeddelande.

Kristiina Kumpulainen, professor i pedagogik, förklarar vidare:
”Att bli intresserad är en biologisk egenskap hos människan, men omständigheterna kan förlama intresset.”

Mer kreativitet istället för pluggande

Tes 2 handlar om att satsa på mer kreativt tänkande. Kreativitet kommer bli människans nyckel i en framtida värld av ännu smartare artificiell intelligens. Det handlar om att lära ut hur man kan lära sig. Att lära för livet.

”Mer relevant är att veta var man kan hitta information och kunskapen att avgöra hurudan information som är pålitlig” säger Katri Saarikivi, forskare vid enheten för kognitiv hjärnforskning, i en intervju till finska YLE.

Värdet av hobbys och inspirerande inlärningsmiljöer

I den tredje tesen lyfter forskarna fram vikten av att få till ett tätare samarbete med pedagoger utanför skolan.

”Inlärningen är på toppnivå när barn utövar sina hobbyer. Ingen annanstans är inlärning så lätt och omfattande. Varför isolerar vi hobbyerna från skolan, studerandet och arbetet?” Det frågar sig forskningsdirektör Mari Tervaniemi.

Och så tillslut, tes 4, som handlar om att göra inlärningsmiljön inspirerande och flexibel. Den ska designas utifrån undervisningen behov, inte tvärtom.

”En normal människa lär sig inte genom att man bara lyssnar när någon annan talar. Man lär sig inte heller att jobba genom att lyssna passivt” säger Kirsti Lonka, professor i pedagogisk psykologi. Hon menar att långtråkighet är ett stort problem i skolorna och att det delvis kan motverkas genom hur man väljer att designa rummen.

Av alla miljöer i samhället är det kanske skolan – en arbets- och livsmiljö för barn och unga – som är den allra viktigaste. Med det konstaterandet som utgångspunkt gjorde Rådet för Arkitektur, Form och Design en rapport från 2008, med namnet Vår tids skola – hur ska den byggas? där skolans fysiska miljö och dess betydelse för pedagogiken och elevers hälsa tas upp.

I rapporten konstateras att skolans fysiska miljö har betydelse, både för pedagogiken och för hur rummets kvalitet påverkar trivsel, trygghet och stimulans. Det kan tyckas vara självklart att den miljö vi vistas i påverkas oss; bara de senaste åren har det publicerats forskningsrön som fastställt att grön färg och växtlighet stimulerar visuell kreativitet, att exponering för grönområden i urbana miljöer minskar stress, och att en ”bra” färgsättning kan förbättra humöret. Den alltid lika slagfärdigt formulerande Churchill nöjde sig med att krasst konstatera att

We shape our buildings, and afterwards our buildings shape us.

Likväl är frågan om de estetiska och kreativa sidorna av arkitektur, färgsättning och fysisk miljö i skolan helt osynlig i läroplanen, och när den nämns är det i samband med medborgerliga uppfostringsvärderingar såsom att skolan skall sträva efter att eleverna tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö, och att främja elevernas förmåga och vilja till ansvar och inflytande över den sociala, kulturella och fysiska skolmiljön (Lgr 11). I övrigt saknas alltså beskrivningar om den fysiska miljön i såväl skollagen som i läroplanen. Precis som alla träden gör det svårt att urskilja skogen är det kanske just självklarheten i den fysiska miljön omkring oss som gör att fokus snarare ligger på de psykosociala aspekterna än på det ömsesidiga samspelet mellan fysisk miljö och lärande.

En motsvarande undersökning av lärande och fysisk miljö gjordes av den brittiska institutionen Design Council 2005 där det betonades att skolmiljöer inte går att ”köpa färdiga från butikshyllan” och att en lyckad utformning snarare ligger i processen mellan beställare och arkitekt.

Ytterligare en aspekt som framkommer i undersökningen från Design Council är hur den fysiska miljön varken kan eller bör vara statiskt utformad. Istället bör förhållningssättet vad gäller den fysiska miljön i skolan vara ”en ständigt pågående levande process som involverar användarna”, eller med andra ord, elever, lärare och övrig personal utformar den omgivning som sedan i sin tur återverkar på dem.

Detta kan ställas i kontrast till hur de fysiska miljöerna i skolan allt som oftast ser ut idag. De flesta skolbyggnader som står i bruk i dag byggdes under en period mellan slutet av 1960-talet och slutet av 1970-talet, då i princip all gestaltningskraft och estetiska ambitioner runnit ur byggnadsprocessen och ersatts med idealet om de s.k. systemskolorna – platta ”utbildningsteknologiska” envåningsbyggnader – som återspeglade den rationella strävan att särskilja arbete, boende och fritid. Billiga, likriktade och lättmonterade färdiglösningar där allt stöps i samma form, ingenting sticker ut och allt är på förhand bestämt. Den danske filosofen och sociologen Ole Thyssen sammanfattade hur den formgivning som industrisamhällets skola utsätter sitt “råmaterial” (dvs eleverna) för i följande fyra kontrollformer:

• Rumskontroll. Att träffas på samma ställe var dag – en viktig övning för att anpassa sitt arbete.
• Tidkontroll. Barn måste anpassa sig till tid – tiden och inte barnens egna intressen avgör vad de ska lära sig. Schemat motverkar att barn kan upptäcka hur spännande det kan vara att lära. För det krävs tid att komma in i det “flow” där lärandet blir lust, lek och möda.
• Tankekontroll. Skolan fastlägger ett pensum – villkorat av ett kunskapsområde.
• Motivationskontroll. I de lägre klasserna blandas lek och lärande. Men efterhand som barnen kommer i de högre årskurserna breder allvarsandan ut sig – en stämning av att “vi är inte här för skojs skull”.

På senare tid har systemskolornas utformning alltmer anpassats till den nyliberala omformningen av skolan i enlighet med ideal om öppna planlösningar, effektivisering genom uppdelning och transparens. Tanken är att 70-talets långa trånga korridorer och hermetiska klassrum ska ersättas av en öppen, modern och mångfunktionell skola anpassad till den nya tidens förmedlingspedagogik. Kort sagt har New Public Management och modern organisationsteori med öppna kontorslandskap, glasade dörrar, block- och vikväggar och flexibla ytor gjort sig gällande i hur vi bör gestalta våra pedagogiska miljöer.

Vad effekterna av denna omställning blir på lärandemiljön och pedagogiken återstår att se, men klart är att det troligen påverkar mer än vad både lärare, elever och läroplan är medvetna om.

En annan riktning – skolan som homeliness och personalised space

En skola som sticker ut i sammanhanget är Rudolf Steinerskolen i Oslo, grundad 1926, som blivit föremål för en fallstudie av den norska sociologen, ekonomen och genusvetaren Margunn Bjørnholt. I ett sidosprång från sina vanliga forskningsområden kom Margunn Bjørnholt att intressera sig för hur de rumsliga uttrycken i Rudolf Steinerskolen i Oslo på ett konkret sätt dagligen invävdes i undervisningen. 

Egentligen är ju inte arkitektur och pedagogik mina områden, men jag har tidigare forskat på hur rumsliga och organisatoriska förändringar i offentlig förvaltning återspeglas i arbetsmiljön och kan, förutom att jag själv har barn på waldorfskola, relatera till ämnet forskningsmässigt. Jag blev intresserad av att närmare undersöka hur kontrasten som waldorfskolans fysiska miljö ställer mot modet om öppna planlösningar uttrycks i pedagogiken och hos lärarna.

I fallstudien konstaterar Margunn Bjørnholt att utformningen av den fysiska miljön och dess verkan på barnets lärande är starkt integrerat i waldorfpedagogiken redan från grunden, praktiskt såväl som teoretiskt. Genom att intervjua lärare och arkitekter verksamma vid skolans undervisning och uppförande, landar Margunn Bjørnholt i att uttrycka samspelet mellan rum och pedagogik i skolan genom begreppen personalised space och homeliness. Det förra, personalised space, uttrycker hur lärare och elever tar rummet i anspråk för att forma och omforma det i enlighet med vilket ämne det undervisas, i och således gör klassrummet till någonting personligt som stärker klassens identitet. Det senare begreppet, homeliness, reflekterar skolan som en plats att vara. En sammansmältning av klassen, klassrummet och de gemensamma aktiviteter som delats innanför dess väggar som en gemensam vistelseort för lärare och elever.

Jag vet inte om begreppen personalised space och homeliness förekommer sedan tidigare inom arkitekturforskningen, men jag tycker det väl beskriver det sätt på vilket lärarna behövde göra anspråk på rummet och tillsammans med eleverna göra det till sitt eget, säger Margunn Bjørnholt.

Det har gjorts en del forskning om effekten av de liberala idéerna om frihet och flexibilitet omsatt i den fysiska miljön i förskolor i Norge, och det finns tecken på att öppna planlösningar och ytor inte alltid är idealiskt i pedagogiska miljöer. Samtidigt har waldorfpedagogiken på senare år i Norge varit föremål för mycket kritik och starka åsikter, och när människor har starka åsikter – det gäller förespråkare såväl som kritiker av waldorfpedagogiken – är det så viktigt att forskningens premisser klargörs; vad försöker vi åstadkomma och vilken grund står vi på? Avslutar hon.