Framtidens skola kräver mer fokus på kreativitet. Foto: Erik Olsson
30 mars, 2016

Finska forskare vill revolutionera undervisningen

Bör skolan förnya sig och inlärningsmetoderna moderniseras? Ja, det har forskare vid Helsingfors universitet konstaterat.…

LÄS MER

Bör skolan förnya sig och inlärningsmetoderna moderniseras? Ja, det har forskare vid Helsingfors universitet konstaterat.

På Helsingfors universitet vill man ligga i framkant vad gäller framtidens lärande. Därför har man låtit en grupp inlärningsforskare vid skolan undersöka hur detta bäst skulle kunna gå till. Under förra året presenterade gruppen fyra olika teser som ska utgöra grunden för den nya undervisningen.

Vägen till kunskap går via nyfikenhet

Tes 1 handlar om att skapa en undervisning som ger upphov till känslor. Att väcka barnets eget intresse för kunskap.

”Traditionellt har skolan koncentrerat sig på information, och känslor har åsidosatts trots att det är känslorna som reglerar inlärningen.” skriver forskarna i ett pressmeddelande.

Kristiina Kumpulainen, professor i pedagogik, förklarar vidare:
”Att bli intresserad är en biologisk egenskap hos människan, men omständigheterna kan förlama intresset.”

Mer kreativitet istället för pluggande

Tes 2 handlar om att satsa på mer kreativt tänkande. Kreativitet kommer bli människans nyckel i en framtida värld av ännu smartare artificiell intelligens. Det handlar om att lära ut hur man kan lära sig. Att lära för livet.

”Mer relevant är att veta var man kan hitta information och kunskapen att avgöra hurudan information som är pålitlig” säger Katri Saarikivi, forskare vid enheten för kognitiv hjärnforskning, i en intervju till finska YLE.

Värdet av hobbys och inspirerande inlärningsmiljöer

I den tredje tesen lyfter forskarna fram vikten av att få till ett tätare samarbete med pedagoger utanför skolan.

”Inlärningen är på toppnivå när barn utövar sina hobbyer. Ingen annanstans är inlärning så lätt och omfattande. Varför isolerar vi hobbyerna från skolan, studerandet och arbetet?” Det frågar sig forskningsdirektör Mari Tervaniemi.

Och så tillslut, tes 4, som handlar om att göra inlärningsmiljön inspirerande och flexibel. Den ska designas utifrån undervisningen behov, inte tvärtom.

En normal människa lär sig inte genom att man bara lyssnar när någon annan talar. Man lär sig inte heller att jobba genom att lyssna passivt” säger Kirsti Lonka, professor i pedagogisk psykologi. Hon menar att långtråkighet är ett stort problem i skolorna och att det delvis kan motverkas genom hur man väljer att designa rummen.


I en waldorfskola är väggarna ofta laserade i olika färger beroende på vilken årskurs, här ett exempel på färgskala för åk 1 till 12.
28 mars, 2016

Om samspelet mellan arkitektur och pedagogik

Av alla miljöer i samhället är det kanske skolan – en arbets- och livsmiljö för barn och unga – som är den allra viktigaste. Med det konstaterandet som utgångspunkt gjorde Rådet för Arkitektur, Form och Design en rapport från 2008, med namnet Vår tids skola – hur ska den byggas? där skolans fysiska miljö och dess betydelse för pedagogiken och elevers hälsa tas upp.…

LÄS MER

Av alla miljöer i samhället är det kanske skolan – en arbets- och livsmiljö för barn och unga – som är den allra viktigaste. Med det konstaterandet som utgångspunkt gjorde Rådet för Arkitektur, Form och Design en rapport från 2008, med namnet Vår tids skola – hur ska den byggas? där skolans fysiska miljö och dess betydelse för pedagogiken och elevers hälsa tas upp.

I rapporten konstateras att skolans fysiska miljö har betydelse, både för pedagogiken och för hur rummets kvalitet påverkar trivsel, trygghet och stimulans. Det kan tyckas vara självklart att den miljö vi vistas i påverkas oss; bara de senaste åren har det publicerats forskningsrön som fastställt att grön färg och växtlighet stimulerar visuell kreativitet, att exponering för grönområden i urbana miljöer minskar stress, och att en ”bra” färgsättning kan förbättra humöret. Den alltid lika slagfärdigt formulerande Churchill nöjde sig med att krasst konstatera att

We shape our buildings, and afterwards our buildings shape us.

Likväl är frågan om de estetiska och kreativa sidorna av arkitektur, färgsättning och fysisk miljö i skolan helt osynlig i läroplanen, och när den nämns är det i samband med medborgerliga uppfostringsvärderingar såsom att skolan skall sträva efter att eleverna tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö, och att främja elevernas förmåga och vilja till ansvar och inflytande över den sociala, kulturella och fysiska skolmiljön (Lgr 11). I övrigt saknas alltså beskrivningar om den fysiska miljön i såväl skollagen som i läroplanen. Precis som alla träden gör det svårt att urskilja skogen är det kanske just självklarheten i den fysiska miljön omkring oss som gör att fokus snarare ligger på de psykosociala aspekterna än på det ömsesidiga samspelet mellan fysisk miljö och lärande.

En motsvarande undersökning av lärande och fysisk miljö gjordes av den brittiska institutionen Design Council 2005 där det betonades att skolmiljöer inte går att ”köpa färdiga från butikshyllan” och att en lyckad utformning snarare ligger i processen mellan beställare och arkitekt.

Ytterligare en aspekt som framkommer i undersökningen från Design Council är hur den fysiska miljön varken kan eller bör vara statiskt utformad. Istället bör förhållningssättet vad gäller den fysiska miljön i skolan vara ”en ständigt pågående levande process som involverar användarna”, eller med andra ord, elever, lärare och övrig personal utformar den omgivning som sedan i sin tur återverkar på dem.

Detta kan ställas i kontrast till hur de fysiska miljöerna i skolan allt som oftast ser ut idag. De flesta skolbyggnader som står i bruk i dag byggdes under en period mellan slutet av 1960-talet och slutet av 1970-talet, då i princip all gestaltningskraft och estetiska ambitioner runnit ur byggnadsprocessen och ersatts med idealet om de s.k. systemskolorna – platta ”utbildningsteknologiska” envåningsbyggnader – som återspeglade den rationella strävan att särskilja arbete, boende och fritid. Billiga, likriktade och lättmonterade färdiglösningar där allt stöps i samma form, ingenting sticker ut och allt är på förhand bestämt. Den danske filosofen och sociologen Ole Thyssen sammanfattade hur den formgivning som industrisamhällets skola utsätter sitt “råmaterial” (dvs eleverna) för i följande fyra kontrollformer:

  • Rumskontroll. Att träffas på samma ställe var dag – en viktig övning för att anpassa sitt arbete.
  • Tidkontroll. Barn måste anpassa sig till tid – tiden och inte barnens egna intressen avgör vad de ska lära sig. Schemat motverkar att barn kan upptäcka hur spännande det kan vara att lära. För det krävs tid att komma in i det “flow” där lärandet blir lust, lek och möda.
  • Tankekontroll. Skolan fastlägger ett pensum – villkorat av ett kunskapsområde.
  • Motivationskontroll. I de lägre klasserna blandas lek och lärande. Men efterhand som barnen kommer i de högre årskurserna breder allvarsandan ut sig – en stämning av att “vi är inte här för skojs skull”.

På senare tid har systemskolornas utformning alltmer anpassats till den nyliberala omformningen av skolan i enlighet med ideal om öppna planlösningar, effektivisering genom uppdelning och transparens. Tanken är att 70-talets långa trånga korridorer och hermetiska klassrum ska ersättas av en öppen, modern och mångfunktionell skola anpassad till den nya tidens förmedlingspedagogik. Kort sagt har New Public Management och modern organisationsteori med öppna kontorslandskap, glasade dörrar, block- och vikväggar och flexibla ytor gjort sig gällande i hur vi bör gestalta våra pedagogiska miljöer.

Vad effekterna av denna omställning blir på lärandemiljön och pedagogiken återstår att se, men klart är att det troligen påverkar mer än vad både lärare, elever och läroplan är medvetna om.

En annan riktning – skolan som homeliness och personalised space

En skola som sticker ut i sammanhanget är Rudolf Steinerskolen i Oslo, grundad 1926, som blivit föremål för en fallstudie av den norska sociologen, ekonomen och genusvetaren Margunn Bjørnholt. I ett sidosprång från sina vanliga forskningsområden kom Margunn Bjørnholt att intressera sig för hur de rumsliga uttrycken i Rudolf Steinerskolen i Oslo på ett konkret sätt dagligen invävdes i undervisningen. 

Egentligen är ju inte arkitektur och pedagogik mina områden, men jag har tidigare forskat på hur rumsliga och organisatoriska förändringar i offentlig förvaltning återspeglas i arbetsmiljön och kan, förutom att jag själv har barn på waldorfskola, relatera till ämnet forskningsmässigt. Jag blev intresserad av att närmare undersöka hur kontrasten som waldorfskolans fysiska miljö ställer mot modet om öppna planlösningar uttrycks i pedagogiken och hos lärarna.

I fallstudien konstaterar Margunn Bjørnholt att utformningen av den fysiska miljön och dess verkan på barnets lärande är starkt integrerat i waldorfpedagogiken redan från grunden, praktiskt såväl som teoretiskt. Genom att intervjua lärare och arkitekter verksamma vid skolans undervisning och uppförande, landar Margunn Bjørnholt i att uttrycka samspelet mellan rum och pedagogik i skolan genom begreppen personalised space och homeliness. Det förra, personalised space, uttrycker hur lärare och elever tar rummet i anspråk för att forma och omforma det i enlighet med vilket ämne det undervisas, i och således gör klassrummet till någonting personligt som stärker klassens identitet. Det senare begreppet, homeliness, reflekterar skolan som en plats att vara. En sammansmältning av klassen, klassrummet och de gemensamma aktiviteter som delats innanför dess väggar som en gemensam vistelseort för lärare och elever.

Jag vet inte om begreppen personalised space och homeliness förekommer sedan tidigare inom arkitekturforskningen, men jag tycker det väl beskriver det sätt på vilket lärarna behövde göra anspråk på rummet och tillsammans med eleverna göra det till sitt eget, säger Margunn Bjørnholt.

Det har gjorts en del forskning om effekten av de liberala idéerna om frihet och flexibilitet omsatt i den fysiska miljön i förskolor i Norge, och det finns tecken på att öppna planlösningar och ytor inte alltid är idealiskt i pedagogiska miljöer. Samtidigt har waldorfpedagogiken på senare år i Norge varit föremål för mycket kritik och starka åsikter, och när människor har starka åsikter – det gäller förespråkare såväl som kritiker av waldorfpedagogiken – är det så viktigt att forskningens premisser klargörs; vad försöker vi åstadkomma och vilken grund står vi på? Avslutar hon.

Tord Ranheim
skribent

Slöjd i waldorfskola
Smide på Örjanskolan, en waldorfskola i Järna. Foto: Erik Olsson.
16 mars, 2016

En dansande civilekonom?

Varför är det viktigt att virka grytlappar i skolan? Vad har jag för användning av min träslöjdsteknik om jag ändå ska bli it-ingenjör? Ja, ganska mycket har det visat sig.…

LÄS MER

Varför är det viktigt att virka grytlappar i skolan? Vad har jag för användning av min träslöjdsteknik om jag ändå ska bli it-ingenjör? Ja, ganska mycket har det visat sig.

Fler och fler forskningsresultat visar på att undervisning i estetiska ämnen leder till att eleverna också blir bättre på andra områden. Det skriver UNT i en artikel (21/2 2016).

Karolinska Institutet har sammanställt flera studier som visar att dans och musik stimulerar inlärningen av teoretiska ämnen. Den brittiske forskaren Anne Bamsford granskade under två års tid 170 länders arbete med estetiska ämnen i skolan och kom fram till att estetiska ämnen har en positiv inverkan på elevernas lärande i andra ämnen. Två amerikanska forskare från Long Island University visar med sin studie att barn i sjuårsåldern utvecklas bättre språkligt om de får musikundervisning. Även en kanadensisk studie av sexåringars IQ visade att barn som ägnade sig åt kulturella aktiviteter ökade sin IQ mer än genomsnittet.

”För att utbilda framtidens entreprenörer och tekniker krävs en skola där teoretiska och estetiska ämnen samverkar, båda sidor behövs”, säger Marcus Vildir, lärare på Blommensbergsskolan i Stockholm, till UNT.

I en debattartikel i DN, som visserligen är daterad för drygt två år sedan men är minst lika viktig idag, och som har signerats två professorer från Karolinska Institutet samt Tom Tits konstaterar man att:

”Vi tror att en strukturell förändring av skolans läroplan skulle få ett stort genomslag. Vi håller med Robert Weil om att kreativa estetiska ämnen bör bli obligatoriska även på naturvetenskapliga program.”

och avslutar med:

”Det är dags att politikerna anpassar läroplanen till det skollagen fastslår; att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.”


Berättarministeriet
10 mars, 2016

Med berättandet som medel för en starkare demokrati

Med en vision om ett Sverige där varje barn känner sig säker i det svenska språket, driver Berättarministeriet skrivarverkstäder i områden med hög arbetslöshet. De vill ge barnen en röst och använder berättandet som ett medel i kampen för en starkare demokrati.…

LÄS MER

Med en vision om ett Sverige där varje barn känner sig säker i det svenska språket, driver Berättarministeriet skrivarverkstäder i områden med hög arbetslöshet. De vill ge barnen en röst och använder berättandet som ett medel i kampen för en starkare demokrati.

– Vi vill få barnen att erövra det skrivna ordet. Om du inte hanterar språket blir det svårt att göra dig hörd, förstådd och lyssnad på. Barnen är vår framtid och det är vårt gemensamma ansvar att skapa ett samhälle där varje barn och ungdom känner sig trygg, berättar Reza Saleh, programutvecklare och driftansvarig på Berättarministeriet.

Alla barn bär på drömmar, tankar och åsikter

Idag finns Berättarministeriet på tre platser i landet, Södertälje, Hagsätra och Järva – områden med hög socioekonomisk utsatthet och där läs- och skrivfärdigheterna vandrar nedåt i statistiken. Förutom sina egna skrivarverkstäder så erbjuder Berättarministeriet även stöd och resurser till skolorna i dessa områden.

– Bra utbildning är helt avgörande för vår framtid. Barnen och ungdomarna som bor i de områden där vi agerar, är människor som generellt behöver få större utrymme och synas mer i vårt samhälle. Genom att visa att vi lyssnar på deras berättelser och att vi anser dem vara viktiga, ser vi hur de växer som människor. Vi måste visa att även deras berättelser behövs. Tänk om inte de här barnen och ungdomarna fick komma till tals, vad skulle hända då? Det skulle bli en fattig värld, menar Reza.

Berättarministeriet drivs delvis ideellt med 400 volontärer och en rad företag som jobbar pro bono, men även med offentligt stöd och medel från näringslivet. Denna samverkan mellan de tre olika källorna har varit viktig, och genom denna modell vill man visa på samarbetets värde för vår samhällsutveckling.

Med lust för kunskap

Konsten att berätta är någonting som finns helt naturligt för oss människor, men det gäller inte konsten att läsa och skriva. Därför utgår Berättarministeriet alltid från berättelsen, och försöker genom den utveckla barnens läs- och skrivförmågor. På så sätt kan det ske på ett fritt, kreativt och nyfiket sätt.

– Berättandet är en dialog och barnen är alltid med och formar berättelsen, fortsätter Reza. Kraften ligger i lusten. Det är den som driver oss framåt. Vi människor är lärande i vår natur. Om vi känner oss lustfyllda vill vi gärna lära oss mer, och det är magiskt när man ser denna process dra igång hos barnen.

Berättelser berikar och är ett sätt att försöka förstå sin omvärld, men även sig själv och hur jag själv väljer att förhålla mig till omvärlden. Det handlar om att utveckla sitt språk och sina tankar – att förstå det som står skrivet bortom själva texten och skapa ett möte som blir levande.

– Vi jobbar med fantasi, och försöker skapa ett rum där gränserna suddas ut och man tillåts fantisera hur mycket som helst. När barnen får använda sin fantasi skriver de om vad de själva tycker är roligt och det är det viktigaste, säger Reza. Återigen: lustfullheten.

Raketbränsle på burk i Alien Supermarket

Det första barnen möter när de kommer till Berättarministeriets skrivverkstäder är deras Alien Supermarket. Där finns allt en utomjording behöver: sjufingrade vantar, raketbränsle och grön-utan-sol på burk. Sedan måste barnen lyckas ta sig in genom en hemlig dörr och där bakom väntar sedan skrivarverkstaden med olika mysterier som måste lösas.

– Det här är ett sätt att kicka igång deras fantasi, redan innan de hunnit ta av sig ytterkläderna. Det är underbart att se hur kort startsträcka barnen har till sin fantasi. Man kan fråga sig varför den blir så mycket längre när man blir äldre?


Ur Moomsteaterns uppsättning av Shakespeares ”Stormen”. Frida Schriver som Miranda och Niclas Lendemar som Ferdinand. Foto: Bodil Johansson.
21 februari, 2016

Öppna kultur- och samhällslivet mer för intellektuellt funktionsnedsatta

Rättigheterna för personer med intellektuell funktionsnedsättning begränsar sig inte alls bara till att samhället ska ta hand om dem. Enligt FNs konvention om mänskliga rättigheter handlar det inte minst om rätten att utvecklas och vara delaktig i samhället. Här har kulturen en viktig roll. Mycket bra görs i Sverige idag, men långt ifrån tillräckligt, menar Kjell Stjernholm på Studieförbundet Vuxenskolan. …

LÄS MER

Rättigheterna för personer med intellektuell funktionsnedsättning begränsar sig inte alls bara till att samhället ska ta hand om dem. Enligt FNs konvention om mänskliga rättigheter handlar det inte minst om rätten att utvecklas och vara delaktig i samhället. Här har kulturen en viktig roll. Mycket bra görs i Sverige idag, men långt ifrån tillräckligt, menar Kjell Stjernholm på Studieförbundet Vuxenskolan.

Han tog upp de här frågorna med särskild koppling till kulturlivet, vid en föreläsning nyligen arrangerad av Södertälje kommuns kultur- och fritidskontor. Kjell Stjernholm är verksamhetsutvecklare inom Studieförbundet Vuxenskolan med nationellt ansvar för personer med funktionsnedsättning. Han har tidigare grundat Moomsteatern, som idag är en fullt professionell teater med utbildade skådespelare som har intellektuell funktionsnedsättning.

Bli omhändertagen eller bli delaktig i samhället?

Kjell Stjernholm anser att de bra saker som görs idag på det här området ofta är resultat av att det finns människor med god vilja, men att systemen och incitamenten i samhället inte är riktigt byggda för det.

– LSS är en bra lagstiftning som ger många bra rättigheter, men den säger exempelvis inget om att de här människorna ska få tillgång till kulturlivet. Kommuner vill ofta spara pengar och kan lockas att nöja sig med att man tar hand om personer med intellektuell funktionsnedsättning, att det är rent och snyggt osv. Men det här är i grunden en fråga om inställning. Ska vi bara ta hand om dessa människor eller ska vi se till att de är en del av kulturlivet och samhället?

Ansvaret för detta menar han ligger hos alla inblandade, från rikspolitiker och kommuner till omsorgsverksamheter, boenden och studieförbund. Kjell Stjernholm påminner här om vad FNs konvention om mänskliga rättigheter säger, vilket är något som Sverige ställt sig bakom. Här står bland annat att personer med funktionsnedsättning ”ska få möjlighet att utveckla och använda sin kreativa, artistiska och intellektuella förmåga, inte endast i eget intresse utan även för samhällets berikande”.

– Man ska inte bara vara föremål för projekt. En person med funktionsnedsättning ska också få vara en person som sprider sin kultur till andra. Jämför exempelvis med Glada Hudik-teatern eller Moomsteatern.

Kjell Stjernholm ger också ett annat exempel: Judith Scott i USA, som när hon levde hade Downs syndrom, var döv och inte talade. Ändå blev hon en av världens stora och accepterade konstnärer som utvecklade en egen garnbaserad teknik och ställde ut sin konst på fina gallerier. Ett annat mer näraliggande exempel är en CP-skadad ung man som skrivit hundratals låttexter och som via Studieförbundet Vuxenskolan kan få ut dessa till olika band som repar inom studieförbundet.

Enligt Kjell Stjernholm åtar man sig inom FN-konventionen att höja medvetandet i samhället om kapaciteten hos och bidrag från personer med funktionsnedsättning. Man ska också främja respekten för deras rättigheter och värdighet, samt bekämpa stereotypa uppfattningar och fördomar.

– Varje gång personer med funktionsnedsättning hamnar i inkluderande sammanhang så bidrar det till just detta.

Att så få barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning är delaktiga i kultur- och föreningsliv har flera förklaringar, enligt Kjell Stjernholm. Frågan har också ställts direkt till berörda och då uttryckte både barnen och deras föräldrar en uppfattning att det inte var något som var avsett för dem, medan pedagogerna sa att de inte har metoder för detta. En annan mer konkret anledning är också att personer med funktionsnedsättning ofta inte har pengar över för att ta del av kulturlivet.

– Man behöver skapa intresse för detta. Det är även viktigt att kulturverksamheter har tillgänglighetsplaner, men detta handlar inte bara om att bygga ramper för rullstolar. Man behöver exempelvis också ha viss beredskap för att ta emot personer som inte kan följa de vanliga normerna för uppförande.

En fråga om egenmakt, bildning, demokrati och hälsa

Att personer med funktionsnedsättning får ta del av kulturlivet, och medverka i det, är långt ifrån bara en kulturfråga. Kultur har starka samband med egenmakt, bildning, demokrati och hälsa, menar Kjell Stjernholm. Exempelvis är kulturen ett starkt verktyg för bildning, vilket är ett betydligt vidare begrepp än utbildning. När det gäller demokrati kan sambandet handla om att kunna ha inflytande över sitt liv och ta del av samhällslivet. Kjell Stjernholm påminner här också om att begreppet ”obildbar” togs bort i Sverige 1968, och omyndighetsförklarandet togs bort 1989.

– Att sedan även kultur och hälsa hänger ihop vet varenda människa som sjunger i kör. Man lever lyckligare och längre om man får ta del av kultur. Men personer med intellektuell funktionsnedsättning lever klart kortare, trots att funktionsnedsättningen i sig inte behöver vara ett hälsohinder.

Media ger en viss spegling av hur lite personer med funktionsnedsättning är del av kultur- och samhällslivet. Enligt Kjell Stjernholm motsvarar deras representation i media bara 0,7 promille, och då beskrivs man i regel som offer för någonting som inte har fungerat eller liknande.

Läs mer:

Skolslöjden
3 februari, 2016

Skolslöjden – ovärderlig eller onödig?

"En genomteoretiserad skola där man aldrig får använda nävarna eller utveckla sin kreativitet i färg, form och toner, skapar barn som avtrubbar det sinnliga. Vad blir det för folk av det?" …

LÄS MER

”En genomteoretiserad skola där man aldrig får använda nävarna eller utveckla sin kreativitet i färg, form och toner, skapar barn som avtrubbar det sinnliga. Vad blir det för folk av det?”

Det frågar sig Åsa Linderborg på Aftonbladets debattsidor (8/1) som ett svar till Expressens Ann-Charlotte Marteus ledare: ”Hur många smörknivar tål Sverige?” (5/1). ”Mer slöjd åt folket!” uppmanar Åsa Linderborg;

”Den som tror att slöjd är en rest från det gamla bondesamhället, vet mycket lite. Slöjd är ett modernt ämne som utvecklats i takt med tiden, och som integrerar en rad andra discipliner och kunskaper, så som tillämpad matematik och kulturhistoria.”

Åsa anser även att det delvis handlar om ett problem med vår människosyn som tenderar att nedvärdera yrken där händerna används mer än hjärnan, även om man inom slöjd – precis som Åsa också påpekar – faktiskt använder hjärnan ganska mycket.

”Slöjd är så mycket mer än en skönt sandpapprad smörkniv, det är ett förhållningssätt till naturen, kulturen, människans uppfinningsrikedom och skaparlusta. Bara iskalla samhällen är dumma nog att inte sätta värde på sådant.”


16 januari, 2016

Senare skolstart gav mindre ADHD

Att börja i förskoleklass senare ger barn klart lägre nivåer av ouppmärksamhet och hyperaktivitet senare i barndomen. Det visar en omfattande studie av danska barn. …

LÄS MER

Att börja i förskoleklass senare ger barn klart lägre nivåer av ouppmärksamhet och hyperaktivitet senare i barndomen. Det visar en omfattande studie av danska barn.

Studien är gjord av professor Thomas Dee vid Stanford Graduate School of Education och Hans Henrik Sievertsen vid Det Nationale Forskningscenter for Velfærd. Den är publicerad av The National Bureau of Economic Research.

I Danmark, liksom i Sverige, börjar barn i förskoleklass det kalenderår de fyller 6 år, vilket innebär att det kan skilja ett år i ålder mellan barnen. Forskarna kunde jämföra danska barn som fötts strax före och strax efter 31 december, men hjälp av en undersökning av barnens mentala hälsa vid 7 och 11 års ålder, där cirka 54.000 respektive 35.000 föräldrar svarat.

Minskade med 73 procent

Studien visade att ett år senare start i förskoleklass minskade ouppmärksamhet och hyperaktivitet signifikant, och att effekten håller i sig senare i barndomen. För 11-åringar handlade det om en genomsnittlig minskning med 73 procent. Studien pekar alltså på en viktig hälsoaspekt, som också anses påverka hur barnens studieresultat blir.

Graden av ouppmärksamhet och hyperaktivitet, som förknippas med ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), speglar förmågan till självreglering. Denna självreglering kan sägas beskriva förmågan att kontrollera impulser och modulera beteenden för att nå mål och sätts ofta i samband med elevers studieresultat. Den bakomliggande teorin är att elever som kan vara fokuserade, uppmärksamma och sitta still klarar sig bättre i skolan. I studien av de danska barnen fann man också stöd för det. Detta enligt en kommenterande artikel i den waldorf-orienterade internationella organisationen IASWECE:s nyhetsbrev.

Den signifikant förbättrade mentala hälsan som framkom i studien (vad gäller just hyperaktivitet och svårigheter med uppmärksamhet) gäller både pojkar och flickor. Enligt artikeln väljer allt fler föräldrar att skjuta på skolstarten, och i exempelvis USA har andelen barn som börjar vid 6 års ålder (istället för 5 års ålder) ökat med 20 procent.

Studien går också i linje med andra studier som visar att en förlängd lekperiod för barn ger mental hälsa och utvecklingsfördelar. Professor Thomas Dee hoppas resultaten i studien ska leda till bredare undersökningar kring pedagogiken i förskoleklasser. Det kan vara mer lekbetonad pedagogik, snarare än strukturerad och akademisk. Han menar att det inte bara handlar om vid vilken tidpunkt barnen börjar i förskoleklass, utan också vad man gör där.

 


17 december, 2015

Göran Fant: Hur bra är waldorfskolan?

Fredsforskaren Johan Galtung reser runt som gästprofessor vid olika universitet. Han beskrev för några år sedan sin upplevelse av fd waldorfelever vid universitetet i Herdecke, Tyskland: ”De är konstnärliga och upplever världen från en konstnärlig synpunkt. För det andra: de har en aptit på att lära sig som är alldeles otrolig. Det är inte bara det att de har kunskaper helt på nivå med den normala tyska gymnasisten, en nivå som faktiskt är mycket hög, men de har också bevarat glädjen att tillägna sig kunskap.” Galtung visar att han verkligen förstått waldorfskolans kärna.…

LÄS MER

Vad säger forskningen och oberoende instanser?

Fredsforskaren Johan Galtung reser runt som gästprofessor vid olika universitet. Han beskrev för några år sedan sin upplevelse av fd waldorfelever vid universitetet i Herdecke, Tyskland:
”De är konstnärliga och upplever världen från en konstnärlig synpunkt. För det andra: de har en aptit på att lära sig som är alldeles otrolig. Det är inte bara det att de har kunskaper helt på nivå med den normala tyska gymnasisten, en nivå som faktiskt är mycket hög, men de har också bevarat glädjen att tillägna sig kunskap.”
Galtung visar att han verkligen förstått waldorfskolans kärna.

Andreas Schleicher är OECD:s bildningsexpert och formulerade sin uppfattning av waldorfpedagogiken för två år sedan:
”Det finns en höggradig kongruens mellan det som världen fordrar av människor och det som waldorfskolorna utvecklar hos sina elever. Förmågan att reproducera fakta får allt mindre betydelse. Det viktiga är att eleverna kan använda sina kunskaper på ett kreativt och problemorienterat sätt, något som är centralt i waldorfskolor.”

Det finns också evidensbaserad forskning där man gått ut till ett stort antal elever och undersökt deras uppfattningar om sina respektive skolor. I en av dessa undersökningar utförd vid Heinrich-Heine universitetet i Düsseldorf konstateras att lärandet upplevdes som lustfyllt av 80 procent av eleverna i waldorfskolor. I kommunala och statliga skolor var motsvarande antal 60 procent. Synen på lärarna differerade ännu mer. I waldorfskolor såg 65 procent av eleverna med sympati på lärarna, i andra skolor endast 31 procent.

Det finns fler undersökningar, också långsiktiga, som kommit till liknande positiva resultat på olika områden, bl a hälsoeffekter på lång sikt.

Bo Dahlin ledde ett undersökningsprojektet om waldorfskolor, som visserligen har några år på nacken, men det finns ingen anledning att anta att dess resultat skulle vara inaktuella.

Där jämfördes exempelvis i en delundersökning resultaten av elevenkäter i kommunala skolor och gymnasier med waldorfskolor. Resultaten är ytterst intressanta:

  • Waldorfeleverna upplevde oftare än kommunala skolans elever att undervisningen i samhällsorienterande ämnen var bra och intressant.
  • Waldorfeleverna kände ett större ansvar för sociala och moraliska frågor.
  • Waldorfeleverna var mer benägna att referera till kärlek, medmänsklighet och civilkurage när det gällde att föreslå lösningar på sociala problem.
  • Waldorfeleverna tog i större omfattning avstånd från nazistiska och rasistiska ideologier.
  • Waldorfeleverna upplevde i större utsträckning att deras lärare lade vikt vid människovärde, jämställdhet och miljö/ekologi i undervisningen.
  • Waldorfeleverna hade mer toleranta attityder till avvikande samhällsgrupper (homosexuella, narkomaner, psykiskt sjuka), dock inte till rasister/nazister och kriminella. Skillnaden mellan flickors och pojkars attityder var mindre i Waldorfskolorna.
  • Waldorfelevernas engagemang i sociala och moraliska frågor ökade med åldern, medan de kommunala elevernas engagemang snarare tenderade att minska eller vara konstant.

I Sverige har vi en mycket fördelaktig situation. De föräldrar som sätter sina barn i waldorfskola behöver inte betungas av höga avgifter vilket är unikt för vårt land. I övriga länder, liksom tidigare också i Sverige, måste skolorna till stor del finansieras av föräldrabidrag som i regel är ganska kännbara.

Det är bra att föräldrars ekonomi inte påverkar barnens möjlighet till en god skola, men vad gäller de pedagogiska alternativ som finns att välja mellan har man, inte minst genom statliga ingrepp, tvingat in alla skolor i stort sett i samma regelverk och nästan alla använder samma kursplaner.
Detta kan ses som ett pris waldorfskolorna måste betala för föräldrarnas avgiftsfrihet, och endast efter ett energiskt politiskt arbete har de kunnat få vissa undantag.

Trots att många föräldrar inte har en djup kunskap om Waldorfpedagogiken , måste sägas att föräldrarna generellt är ett starkt och viktigt stöd i Waldorfskolorna och visar stor solidaritet.

Text: Göran Fant
Foto: Erik Olsson


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

16 november, 2015

Professor i pedagogik kritisk till kunskapskraven

”Tänk om den nya kunskapsskolan inte är en kunskapsskola?” Så lyder rubriken på en artikel skriven av Ingrid Carlgren, professor i pedagogik och redaktör för Skola och samhälle (S.O.S) – en nättidning vars syfte är att föra en fördjupad, kritisk och bred diskussion om vart skolan är på väg.…

LÄS MER

”Tänk om den nya kunskapsskolan inte är en kunskapsskola?” Så lyder rubriken på en artikel skriven av Ingrid Carlgren, professor i pedagogik och redaktör för Skola och samhälle (S.O.S) – en nättidning vars syfte är att föra en fördjupad, kritisk och bred diskussion om vart skolan är på väg.

”Det finns en risk att de nya läro- och kursplanerna är dysfunktionella och att de inte leder till verklig kunskap.”

Ingrid ifrågasätter bland annat Skolverkets så kallade kunskapskrav och pekar på att det tar bort fokus från själva kunskapen i sig och istället premierar elevens förmåga att kunna resonera kring ett ämne på ett visst sätt.

”Tänk om det är så att våra läro- och kursplaner är dysfunktionella och att lärarna är ålagda att följa kursplaner på ett sätt som står i strid med det professionella didaktiska uppdraget; att hjälpa andra människor att själva utveckla kunskaper.”

Läs hela Ingrid Carlgrens artikel hos Skola och Samhälle.

 

26 oktober, 2015

Den gode läraren – exemplet Waldorf

Det är i skolans dagliga verklighet som eleverna utvecklas, men för inte så länge sedan var ”katederundervisning” ett skällsord. Självklart, tyckte man, måste eleverna stå i centrum, och deras inflytande över skolan måste stärkas om skolan skulle få en positiv utveckling. Läraren skulle leda eleverna i deras inlärning, men läromedlen skulle stå för större delen av kunskapsinhämtningen.…

LÄS MER

Äntligen har man allmänt kommit fram till det självklara: den gode läraren är en förutsättning för en framgångsrik skola.

Det är i skolans dagliga verklighet som eleverna utvecklas, men för inte så länge sedan var ”katederundervisning” ett skällsord. Självklart, tyckte man, måste eleverna stå i centrum, och deras inflytande över skolan måste stärkas om skolan skulle få en positiv utveckling. Läraren skulle leda eleverna i deras inlärning, men läromedlen skulle stå för större delen av kunskapsinhämtningen.

Nåja, katedern är förvisso en överskattad och en sedan länge från skolans verklighet utmönstrad antikvitet. Men att någon som har kunskaper och färdigheter genom sin person överför dessa till dem som ännu inte har dem, är enligt min mening, en arketypisk situation som inte åldras.

Den lärarledda undervisningen får dock inte vara någon envägskommunikation. Jag minns själv knappast någon lektion, under min långa tid som waldorflärare, där jag ensam har pratat. Frågor och synpunkter brukade rasa in oavlåtligt. Inte som störande moment utan som viktiga inslag i en dynamisk process.

När Rudolf Steiner i olika föredragscyklar lade fram sina tankar om den nya skolan han ville införa, betonade han gång på gång att pedagogik är en konst, inte en vetenskap. Naturligtvis kan man studera pedagogikens resultat med vetenskaplig metod – mer därom senare – men verksamheten som sådan är av konstnärlig natur. Alla som sysslar med konst vet att dess utövande kommer ur kunnande. Man måste känna sitt material.

Undervisningens konst har att göra med barn och unga människor. Därför är lärarutbildningen i waldorfsammanhang baserad på ett omfattande, djuplodande studium av människan som väsen. Hennes behov och den dynamiska rytm som krävs för att möta barnen och ungdomarna på ett värdigt sätt. Antroposofin tillhandahåller här ett rikt material som skärper blicken för livsförutsättningarna både i ett stort och i ett mer omedelbart näraliggande perspektiv.

Det konstnärliga som ett pedagogikens nyckelord och lärarmeditation.

Vi måste se pedagogikens konst som genomträngande motiv i många aspekter. Varje lektion är ett mer eller mindre lyckat konstverk, ett skeende där läraren lotsar sin klass genom ett äventyr i ett skiftande landskap. Där finns moment av allvar, lyssnande uppmärksamhet, samtal, skratt, aktiv verksamhet, flitigt arbete, en dialektik mellan inre och yttre liv, fysisk rörelse, stillasittande, upprepning av fakta, trygghetsskapande moment och överraskningar. Bildkonst och musik är ständigt närvarande som bekräftelse av och fördjupning också av kunskaper i teoretiska ämnen.

Nej, nej: ett sådant konststycke lyckas inte alltid och kräver förstås en stabil grund i form av redig förberedelse med långsiktig och kortsiktig planering. I förening med improvisationsförmåga och flexibilitet. Och för all del: man får inte uppfatta en sådan inställning som lättfärdig. Tvärtom präglas waldorflärarens hållning av djupt ansvarstagande. Det är förvisso ett krävande heltidsjobb. Men vem har sagt att det ska vara lätt?

Varje kväll gör läraren en meditativ återblick på dagen där alla elever passerar i revy. Man upptäcker nyanser, betraktar små händelser vars innebörd först nu börjar framträda och mötet med eleverna dagen därpå blir djupare och mer individuellt orienterat.

En regelbunden meditation av denna art, mitt i den aktiva, utåtriktade, rinnande, forsande, ständigt förändrande livsfloden är ett motmedel mot stress och överansträngning.

Frihetsutrymmet

För att lärare ska kunna arbeta på detta waldorfsätt krävs ett frihetsrum där lärarens kreativitet kan utvecklas. Att utifrån strikt formulerade millimeterregler ständigt granska en sådan verksamhet är ofruktbart och hindrar den långsiktiga processen.

Givetvis är frirummet inte obegränsat: målen för undervisningen måste vara klart formulerade – även om också alternativa mål, varianter av dem måste få utvecklas. Eleverna och deras föräldrar är givna medspelare vars synpunkter måste beaktas, särskilt om problem uppstår. Likaså måste skolledning och kollegium ha insyn och kunna ingripa om något går fel. Samtal förs och de måste utspelas i en anda av ömsesidig förståelse och respekt och leda till adekvata åtgärder.

I waldorfskolorna finns som en av de grundläggande tankarna självförvaltningsprincipen: de pedagogiska medarbetarna ska själva leda skolan. Länge var den rektorslösa skolan ett signum. Men dessvärre visade det sig att problemen med självförvaltningen blev för stora. Därför kunde den svenska Waldorfskolefederationen inte med bevarad trovärdighet ens försöka bibehålla sitt undantag, utan bejakade skollagens påbud om att rektorsinstitutionen måste införas också i waldorfskolorna. ”Kollegiet” hade blivit en alltför diffus adress för elever, föräldrar och myndigheter. Ansvarigheten måste ligga hos bestämda namngivna personer och dessa måste ha mandat att fatta vissa beslut.

Men för att ändå bevara självförvaltningens grundprincip bör detta mandat i vissa frågor kunna delegeras i harmoni med skollagen. Kollegiets inflytande är grundläggande för den innersta tanken med waldorfskolan. Rektor och andra beslutsinstanser måste av hänsyn till detta verka i ständig dialog med regelbundet anordnade kollegiemöten – traditionellt på torsdagarna.

 

Ytterjärna Forum
Text: Göran Fant