Illustration: Anna Gran.
21 juni, 2018

Ull, Lana

Efter att ha närmat oss textilfibrerna lin och hampa kommer vi till min hjärtesak ull. Ull som på latin betyder glans och härlighet, som i historien betytt värme och överlevnad och som för framtiden måste betyda möjlighet, autenticitet, lokal näring och mycket mer.

För mig betyder ull en utmaning för mina händer. Ser jag på dem är de inget mer än ett par händer, men använder jag dem förvandlar de det de håller i efter min vilja i bästa fall. Att grå och otämjd ull kan bli till något användbart och skönt är handens och hjärtats glädje.

Konsthantverkare och textilindustri har från varsitt håll börjat få upp ögonen för ullens värdefulla egenskaper. Den formbara, värmeskapande, fukttåliga, äggvitelena ullen är inte alls den stickiga gamla tröjan eller sura sockan vi trodde, nej, den är intelligent protein precis som vi i skinnet och behöver omsorg som den. Huden och ullfibern är ljusgenomsläpplig och höljs av skyddande fett.

Ull skall luftas och skakas, tvättas med milt schampo, helst bara punkttvättas och sträckas, användas och vårdas, då håller den länge, både tröjan och artefakten. Så till det allra bästa; efter slutfört ändamål låter ullen sig utan alltför stort motstånd bli till jord igen!

Våra nordiska får skiljer sig från europeiska och övriga får av den intressanta anledningen att de har en helt skild utvecklingshistoria. För 9000 år sedan vandrade urfåren som var släkt med mufflon, från Irak i två riktningar, mot Europa och upp till England gick den ena riktningen medan den andra spred sig upp längs floden Volga mot Norden. På vägen korsades fåren med mufflon. Detta är förklaringen till de grova fibrer vi finner hos Gute, Gotland, Spelsau, Rya och andra nordiska lantraser. För att stå emot det kalla klimatet har fåren utvecklat en mjuk fin underull.

Att ta tillvara ullens olika kvaliteter för olika ändamål är kultur. Den kulturen är vårt arv som bestod av att spinna, väva, sticka, tova och valka grova filtstövlar, bonader och plädar eller följsamma dräkter med broderier och färggranna band. Textila föremål var en stolthet att bära, visade på en tillhörighet till ett lokalt område, de lappades och lagades, byttes och ärvdes tills de blev trasmattor eller stoppningsmaterial.

Idag har vi främst får för bete och kött, vi kastar, gräver ner eller bränner det mesta av ullen medan vi importerar lika mycket ull från utlandet. Problemet är att vi inte har något system för att ta tillvara ullen. I grannlandet Norge finns det uppsamlingsstationer som sorterar och sänder ull till England för tvätt. Sverige har ett uppdrag på ullfronten!

Låt oss se på några teman som inkluderar ull idag.

KRUS är ett av SIFOs forskningsprojekt i Norge. Nu i vår i nordhordland arrangerades en internationell konferens Varme Tråder – klär og landskap, där lyftes värden av lokalproducerad ull. En av forskarna i Krus, Kate Fletcher, professor vid Centre for Sustainable Fashion, University of the Arts London, talade om hållbarhet och mode. ”Att se allt i ett holistiskt perspektiv innanför ett lokalt område, ger oändligt bättre förståelse, ägarskap och kunskap än den globala, kommersiella mode-och textilindustrin bjuder oss.”

Det talades om hur globaliseringen ändrat vårt förhållande till vår plats och hur den lokala näringen tar oss närmare platsen vi lever i på jorden. Att vi behöver bygga förhållanden mellan oss och området vi lever i. Lokalt visa vad ett landskap har att erbjuda. Att se var man är i en mindre skala. Något som inte är korrumperat genom kapitalism. Rebecca Burgess tog upp hur får kan bidra till landskapsvård, biologisk mångfald och en positiv effekt på ekosystemet. Lokalt producerat mode har potential att bli en trend som kan växa sig lika stark som Lokal-mat.

Så vill jag gärna även nämna Makerrörelsen som kommer från USA. Den gör det själv-våg som fått störst uppmärksamhet de senaste åren. Människor går samman och tillverkar själva saker man behöver i liten skala. Allt från smycken till hemmagjorda robotar, mjukisdjur och programmering. Material och kunskaper delas och idén är att minska behovet av dagens tillverkningsindustri. Detta fenomen är ett exempel på det participatoriska eventet där man möts kring ett material och händelsen försiggår här och nu.

Tovning är ett hantverksområde som engagerar världen över men för inte länge sedan var den en ”vit fläck på kartan”. Det började med Katarina Ågrens efterforskningar i Västerbotten och hennes handbok i tovning som kom ut 1976 och översattes till finska och holländska. Tovningsvågen spred sig både öst och väst och nåltovning och nunotovning utvecklades. Tekniken som bygger på ullkännedom och filtning ger stort utrymme för personligt konstnärligt uttryck. Detta är anledningen till att den ständigt utvecklas och finner nya användningsområden anpassade till dagens behov.

Tovningens framtid är från och med nu och framöver. I vår historia kan vi se den 10.000 år bakåt och i vår framtid vill vi se den 10.000 år framåt, skrev Gunilla Paetau Sjöberg i ett brev till deltagarna på IFA, International feltmakers association.

Bortglömd blev ullen när bomull och fossila oljefibrer tog vid. Mödosamt är det att återerövra gammal kunskap och utveckla den så att den passar in i vårt moderna samhälle. Men att upprätthålla kunskapsarvet och tänka förnyelsebarhet är en folkrörelse idag.

–Av den rätta vita ullen, ett gammalt bondeuttryck antyder något av det som ej blivit nedskrivet av kunskap om material och teknik som är avgörande för en god kvalitet ämnad föremålet. Samtidigt beskriver talesättet en egenskap som kan tolkas som det individuella ansvarstagandet gentemot omvärlden.

Som Märta Måås-Fjetterström sade till sina vävarelever: Ni skall vara modiga!