Foto Mind and life institute
21 oktober, 2015

Inlevelse som kunskapsväg

Arthur Zajonc är en lågmäld man med intensiv, klar blick. Han tillhör dessa karismatiska personer man då och då stöter på, som trots en återhållen framtoning intar rummet med sin starka närvaro och utstrålning. När han var på ett kort Sverigebesök nyligen fick jag förmånen att träffa honom under ett middagssamtal.

Vi pratade om hans egen livsresa, hans förhållande till vetenskapen och hans stora intresseområde kvantfysiken – en gren av fysiken som började utvecklas runt förra sekelskiftet och som framförallt arbetar med mikrokosmos och där mycket av det vi uppfattar som logiskt och självklart i vardagen ställs på ända.

– Kvantfysik går inte att förstå, det är dess väsen, säger han och ler. Vi kan t ex räkna fram Einsteins relativitetsteori, men den går egentligen inte att förstå. Hans teori visar att tiden och rymden bara är en relation och inte ett verkligt förhållande. Den väcker stora frågor som vad ett objekt egentligen är, vad det är gjort av och hur det börjar existera?

Arthur berättar att han som barn drömde om att bli fysiker för att bättre förstå världen i alla dess beståndsdelar. Han började läsa fysik, men blev besviken.
– Allt blev bara otydligare ju mer jag läste. Vad var vetenskap egentligen?

För att komma vidare närmade han sig vetenskapsbegreppet genom historia och filosofi istället och undan för undan började han fascineras.

– Jag insåg att vetenskap kunde handla om experiment och erfarenhet, men också om upplysning och för det mesta om både och, säger han. Jämför t ex med hur olika vi kan beskriva en människa. Vikt, längd och ögonfärg ger en bild, men beskrivningen får liv först när vi börjar beskriva personligheten.

Arthur Zajonc är idag professor emeritus i fysik vid Amherst collage i Massachusetts, USA, men också föreläsare och författare till en lång rad böcker om det mänskliga medvetandet, andligheten och vetenskapen. Hans mest kända bok heter Catching the light : The Entwined History of Light and Mind. I denna bok tar han läsaren på en i det närmaste poetisk resa genom historia, mytologi, religion, vetenskap, litteratur och konst i sökandet efter insikter kring fenomenet ljus – både i perspektivet av det ljus som kommer utifrån, men också i perspektiv av det inre ljuset med andliga dimensioner.

– Ljuset har alltid har fascinerat människan och i grunden är det också extremt komplext, säger han. Ljus är flera saker samtidigt – både våg och partikel – dvs två icke förenliga koncept samtidigt. Egentligen helt omöjligt, men ändå ett faktum!

I sin bok om ljus beskriver han bl a Goethes och Newtons olika sätt att förhålla sig till fenomenet färg, som ju också är helt beroende av ljus, som bra exempel på två olika vetenskapliga perspektiv. Newton, som naturvetare, byggde vidare på den aktuella traditionen inom optiken, där man vid den tiden relativt nyligen kommit fram till ett matematiskt uttryck för brytningslagen. Goethe däremot kom från ett annat håll och hade en bred bildning inom humaniora och konst när han gav sig in i sitt studium av ljuset och färgerna. Hans syfte var att lägga grunden till ett medvetet estetiskt bruk av färger.

– Röd kan vara 625 nanometer, men Goethe ville veta hur rött påverkar oss – den mänskliga aspekten, säger Arthur. Goethe var ute efter fenomenet ljus. Upplevelsen av rött. Där finns parallellen till kvantfysiken. Den måste upplevas genom sina fenomen.

Arthur tycker att modern teknologi ofta är är avkönad och ogripbar. Moral och estetik finns inte om du inte tar med den från en annan värld.

– I den mekanistiska vetenskapen riskerar ”modellen” att ta över och förhindra insikten, men en skicklig vetenskapsman bryter igenom modellerna och skapar nya, menar Arthur. Till och med Newton hade upplevelsen av det fallande äpplet först och tog till matematiken som förklaringsmodell i steg två, fortsätter han.

– Matematik bringar klarhet, men har också en farlig makt! Man förenklar och tar bort en massa viktig komplexitet. Med den skapar man en endimensionell lins, medan världen är mångdimensionell.

Arthur menar att vi blir förälskade i våra modeller och riskerar att inte se deras begränsningar. I stället måste vi ställa olika modeller mot varandra och låta dem vara motsägelsefulla och vi måste medvetet integrera moral och estetik i vår vetenskap. Utvecklingen av atombomben är ett exempel på när det tappades bort!

Arthur Zajonc har precis avslutat sin uppgift som ledare för Mind and Life Institute, som han varit med om att grunda tillsammans med Dalai Lama som han samarbetat med under många år, som f ö också delar hans intresse för kvantfysik. Mind and Life Institute arbetar för att öka kunskapen om, och förståelsen kring, hur det mänskliga medvetandet fungerar och som en del i institutets arbete skapar man breda dialoger mellan olika sfärer. Det har bl a blivit 25 år av årliga möten mellan representanter för de andligt orienterade trosuppfattningarna i öst som t ex buddismen och företrädare för den västerländska vetenskapssynen.

Arthur själv har i sin gärning sökt sig till det andliga språket där den djupa kontemplationen är ett verktyg och 2008 gav han ut en bok om meditation med ekonomiskt stöd från Vidarstiftelsen. I svensk översättning heter den Meditation som kunskapsmetod – När vetskap blir till kärlek. Där bjuder han på en blandning av praktiska instruktioner och inspiration från olika tänkare – alltifrån Rudolf Steiner till Rumi, Goethe och Asiens visa mästare.

– Vi behöver träna vårt medvetande för att förstå oss själva, avslutar han. Vi behöver utveckla kärlek och medkänsla för att lidandet i världen ska minska. Vi måste komma till insikt om den kapacitet till förändring som var och en av oss besitter.

När vi skiljs åt efter middagen känner jag att vi bara rört vid ytan av allt Arthur Zajonc har att förmedla från sin rika bank av kunskap och erfarenheter och jag ser redan fram emot nästa möte!

Här kan du lyssna på en radiointervju med Arthur Zajonc hos CBC.

Foto: Mind & life institute