”Mitt namn är Tomat! En utländsk krabat, så förnäm och kavat.”

Så skrev Elsa Beskow för snart hundra år sedan när ”Herr Tomat” spatserade in i våra svenska köksträdgårdar.

På 1700- och 1800-talen trodde man i Europa att tomaten var giftig eftersom den är släkt med potatisen, vars oätliga bär den liknar. Solanum.

Lyco betyder varg och persicum persika. Vargpersika. Det röda lykopenet som återfinns i blodplasman och i röda bär och frukter kan vi lägga på minnet med en lätt sidoblick på vargens blodtörstande aptit. För dem som har något emot denna jämförelse eller är överkänsliga för tomat finns den gula varianten som alternativ – den innehåller inte lykopen, det ämne man oftast reagerar på.

En gång på Fuerteventura berättade en guide engagerat om korsenillsköldlusens undergörande karminröda färg E120 som används världen över. Han berättade om tomaterna som odlades i de solbelysta bergssluttningarna och vattnades med utspädd mossa för extra näring och smak.

Sötman hos dessa tomater kan vi aldrig uppnå på våra nordliga breddgrader men vatten har vi i nästan outsinlig mängd i våra sjöar och avrinningsområden, för att inte tala om våra somrar som ofta ger mer regn än sol!

Så vi kan med gott samvete odla denna kavata, om än vattenkrävande, grönsak i våra kallväxthus!