28 april, 2017

Ögonöppnare om hur vi förstör våra odlingsjordar

Den industriella odlingen av livsmedelsråvaror slår ut komplicerade ekosystem och utarmar gradvis den odlingsjord vi är så beroende av för vår överlevnad. Det här blir väldigt tydligt i den nya dokumentärfilmen Sista skörden av Tina-Marie Qwiberg.

I filmen berättar Tina-Marie, en rad experter och lantbrukare från olika länder om vad som i grunden är fel och vad som idag håller på att hända med våra möjligheter att odla i framtiden. Här följer en del fritt återgivet axplock ur allt ögonöppnande som kommer fram i filmen:

Industriella monokulturer ett allvarligt hot

Odlingsjorden är grunden för vår civilisation. Allt börjar och slutar med jorden. Men samtidigt är det den minst uppmärksammade naturresursen, som vi nu håller på att förstöra. Jorden är ett komplicerat ekosystem och när vi människor försätter den i obalans drabbar det inte minst oss själva.

Det är de industriella monokulturerna som är det stora problemet, dvs att odla en och samma ettåriga gröda år efter år på samma yta. Ofta i stor skala och med kortsiktigt fokus på maximal volym, utan större tanke på näringsinnehåll och till artificiellt låga priser. Det är ett odlingssystem som är så väldigt förenklat att det måste upprätthållas med konstgödsel och skyddas med kemiska bekämpningsmedel. Men det här fungerar inte.

En frisk odlingsjord myllrar av liv, med bland annat maskar, insekter, mykorrhiza-svampar och bakterier. Växterna och livet i jorden behöver varandra. Det är ett samspel som utvecklats och finslipats under mycket lång tid och som bland annat gör att det skapas mull av organiskt växtmaterial, vilket gör jorden bördig samtidigt som den lagrar ner kol från atmosfären. Det sker ett utbyte av näringsämne mellan växterna och livet i jorden.

I industriella monokulturer är det här samspelet till stora delar bortrationaliserat. Mycket av det liv som finns i friska jordar försvinner. Det är ett jordbruk som blir beroende av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, vilket ger skördar som volymmässigt är större än jorden egentligen har kapacitet för. Jorden blir passiv, näringsämnen hamnar i haven och näringsinnehållet i matgrödorna försämras. Det här blir en ond cirkel. Utan liv i odlingsjorden blir den till slut mest ett medium att hålla växterna i upprätt läge – växter vars rötter f.ö. då växer mer horisontellt än i en frisk mullrik jord där rötterna går djupare.

Jordar utan liv eroderar lättare av vatten och vind, vilket är ett stort problem i världen idag. Detta är egentligen detsamma som en ökenutbredning. Det lägre näringsinnehållet i matgrödor som industriella odlingssystem anses har lett till bidrar till att människor idag blir både övergödda och samtidigt undernärda. Lågt näringsinnehåll kan vara orsak till flera kroniska sjukdomar.

Den biologiska mångfalden av liv i jorden utarmas i industriella monokulturer. Det är mycket allvarligt. Ekosystemet blir då mer sårbart. Biologisk mångfald är oerhört viktigt. Den ger en buffertkapacitet mot störningar och påfrestningar och är en försäkring för framtiden. Utan den här naturliga buffertkapaciteten kan systemet kollapsa och då kan vi inte längre odla.

Vi måste odla mer med naturen som förebild, med mer inriktning på kvalitet istället för kvantitet. Det finns utrymme för det och möjligheterna till detta finns redan i ekosystemen. Vi måste inse att jorden inte är något som vi ska exploatera. Vi ska istället samarbete med jorden.

Det här var bara en del av de aspekter och fakta som tas upp i Tina-Marie Qwibergs insiktsfulla dokumentärfilm Sista skörden. Se filmen på SVT Play.

Text: Red/Staffan Nilsson