Annika Lüthi är biologisk-geovetare och undervisar på Skillebyholms trädgårdsutbildningar. Foto: Erik Olsson
7 december, 2018

”Ingen har facit på GMO”

Sakläget kring GMO och liknande manipulation av DNA i våra matgrödor är komplicerat och inte lika tydligt svart-vitt som debatten. Den här typen av växtförädling kan ge grödor med vissa egenskaper som bland annat livsmedelsindustrin vill ha – men ingen vet vad det kan få för konsekvenser. Och makten över utsädet riskerar att hamna hos ett fåtal företag via patent.

Att ta patent på gensekvenser är ett relativt nytt fenomen inom växtförädling. Det här området utvecklas hela tiden, vilket komplicerar läget ytterligare. Vi har pratat med Annika Lüthi som är biologisk-geovetare och undervisar på Skillebyholms trädgårdsutbildningar. Hon menar att man har mycket olika utgångspunkter i debatten och att det bästa man som konsument kan göra är att välja vad man vill stödja genom sin egen konsumtion. Eller att odla själv.

Svårt göra medvetna val för all mat

Men att göra medvetna val genom sin konsumtion kräver spårbarhet och tydlig märkning. Här brister det och detta är en fråga på politisk nivå. I Sverige importerar vi hälften av vår mat och det kan vara ganska svårt för konsumenter att på ett heltäckande sätt göra medvetna val kring genmodifierade grödor. I exempelvis USA behöver man inte GMO-märka livsmedel och synen på GMO varierar över världen. Inom EU finns en lagstiftning som säger att alla livsmedel som består av, innehåller eller har framställts av GMO ska märkas.

– I Europa har man en ganska hård reglering av GMO, men i USA och stora delar av Asien har man en annan inställning. I USA är omkring 90 procent av många produktionsgrödor GMO. Bland annat gör man grödor som är resistenta mot bekämpningsmedlet glyfosat, vilket lett till att användningen av glyfosat har ökat, berättar, Annika Lüthi.

Allt DNA-fixande klassas inte som GMO

All genmodifiering av matgrödor klassas inte som GMO och här tycks man försöka hitta vägar runt GMO-reglerna. Annika Lüthi förklarar att det finns ett antal typer av växtförädling där man ändrar i dna, bland annat:

  • ”Vanlig” GMO, som innebär att man hämtar genetiska egenskaper från icke besläktade biologiska individer eller från samma art och för in dessa i matgrödan genom att ändra i cellkärnans dna. Sådan GMO lämnar spår, dvs man kan hitta transgenerna och se härkomsten.
  • CRISPR-Cas9, är en relativt ny teknik där man inte nödvändigtvis för in främmande gener, men man kan redigera i cellkärnans DNA – och det kan göras utan att lämna några spår. I bland annat USA och Japan klassar man inte detta som GMO, men inom EU har man nyligen bestämt att det ska klassas som GMO.
  • CMS-hybrider (Cytoplasmic Male Sterility) är en annan teknik där man får han-sterila grödor som inte ger pollen och som odlare inte kan få nytt utsäde ifrån. I CMS ändrar man DNA i en del av cellen som påverkar formningen av pollen, men inte i själva cellkärnan. Därför klassas detta inte som GMO. Det finns ingen märkning av CMS-hybrider, men inom biodynamisk odling enligt Demeter är de inte tillåtna.

– Att skapa hybrider är egentligen gammal kunskap och i sig inte något dåligt. Sedan kan man ha olika invändningar mot att mixtra med växtcellernas DNA. Om man tycker att CMS-hybrider är acceptabla kvarstår ändå kritiken kring att odlare och konsumenter förlorar makten över utsädet, säger Annika Lüthi.

”Vi är inne på okänt område”

Diskussionen om GMO och liknande växtförädling genom ändringar i DNA är ofta mycket polariserad med låsta positioner. Annika håller med om att det är lite av ett skyttegravskrig och att det inte leder till någon lösning. Allting kring detta är inte bara svart eller vitt, menar hon.

Så vad handlar den här diskussionen och sakfrågan egentligen om i grunden?

– Vi är inne på okänt område och vi vet inte vilka effekterna och konsekvenserna blir om transgener sprids i vår natur. Bildas det exempelvis allergena substanser? Biosfären är så kom
Splex och ingen har facit. Det är väl därför lagstiftningen i Europa är ganska hård. Man vill vara klok i förväg och ge konsumenter möjlighet att välja, säger Annika Lüthi.

Hon skulle vilja se att ansvarsfrågan var tydlig i fall av oönskade effekter av GMO och liknande ändringar i DNA. Det vill säga att man på något sätt kan härleda till ursprunget och att den ansvarige får vara med och betala eventuella negativa effekter. Ungefär som när man ställer krav på ansvariga för föroreningar som upptäcks. Men det här försvåras enligt Annika av den nya tekniken CRISPR-Cas9, som inte nödvändigtvis lämnar sådana spår.

Maktkoncentration med flera risker

– Det finns också en potentiell fara i att ett fåtal företag tar kontroll över utsädet och våra matgrödor. Det kan man se som ett demokratiskt problem, säger Annika Lüthi.

Utsädesindustrin blir alltmer koncentrerad genom uppköp och sammanslagningar. Enligt uppgifter kan snart tre företagsgrupper dominera över 60 procent av världsmarknaden för utsäden och jordbrukskemikalier. Redan detta i sig är en anledning att förhålla sig kritisk. Ett särskilt demokratiskt problem hänger ihop med patenten och de stora ekonomiska intressen som ligger i dessa. Växtförädlingsindustrin kan lite förenklat sägas utgå från en genbank som är allas egendom, och utifrån detta gemensamma arv av matgrödor tar man fram varianter och privatiserar slutresultatet genom patent.

Ytterligare en risk med GMO och en koncentrerad utsädesindustri är att den ger alltmer enkelriktning i matförsörjningen och att den biologiska mångfalden utarmas, vilket i förlängningen inte är bra för matsäkerheten. Det behövs stor biologisk mångfald för att kunna klara olika typer av framtida påfrestningar och förändringar, exempelvis klimatförändringar. Kopplingen mellan GMO-grödor och användning av kemiska bekämpningsmedel är också problematisk. KRAV skriver i sina regler att som dagens GMO-teknik tillämpas inom lantbruket leder det bland annat till ensidigt kemikalieberoende brukningssystem med multinationella företag som äger och säljer både utsäde och bekämpningsmedel.

– De olika utgångspunkter man har i de här frågorna kan man egentligen se som olika strategier eller lösningar. Man kan centralisera makten och industrialisera jordbruket, eller man kan stötta makten lokalt och hos varje individ i form av odlingskunskaper och utsäden som är fria att använda, säger Annika Lüthi.

presskontakt
Text: Red./Staffan Nilsson