20 september, 2016

Det sjätte massutdöendet

Nyligen hittades det hittills äldsta fossilet på jorden av australiensiska geologer. Det är spår av mikrobansamlingar – s.k. stromatoliter – som hittats i några av världens äldsta bergarter på Sydvästra Grönland. Stromatoliterna uppges vara omkring 3,7 miljarder år gamla, och bör alltså ha formats ungefär 900 miljoner år efter att jorden och vårt solsystem skapades.

Samma vecka som upptäckten av världens hittills äldsta spår av liv på jorden tillkännagavs, presenterade en annan forskargrupp från Stanford i USA en studie med följande skrämmande namn: Ecological selectivity of the emerging mass extinction in the oceans. I korthet har forskargruppen studerat vilka djur som stryker med fortast i det kommande massutdöendet i haven. Ja för vi står faktiskt med näsan mitt framför ett kommande massutdöende.

Massutdöende är en dramatisk term, som lätt kan få saker att låta lite ödesmättat klingande. Därför ger de nyfunna fossilansamlingarna i Grönlands bergarter bra perspektiv.

Livet uppkom alltså på jorden för runt 3,7 miljarder år sedan och har, tack vare de finfina förutsättningarna vår planet utgör, allt sedan dess florerat och utvecklats i de mest fantastiska former. Men under loppet av dessa 3,7 miljarder år och fram tills idag har det också förekommit massutdöenden, närmare bestämt fem stycken:

– Det första massutdöendet skedde i skiftet mellan de geologiska perioderna Ordovicium och Silur, för 444 miljoner år sedan. Troligen berodde det utdöendet på att jordens medeltemperatur sjönk kraftigt och stora delar av jordklotet täcktes av is.

– Det andra massutdöendet skedde i skiftet mellan Devon och Karbon, för ca 360 miljoner år sedan. Orsaken var syrebrist på havsbottnarna (de flesta arterna levde då ännu i haven) och det uppskattas att runt 70 % av alla då levande arter strök med.

– Det tredje massutdöendet är det hittills största, och skedde för 251 miljoner år sedan, i skiftet mellan Perm och Trias. Det uppskattas att 95 % av alla havslevande arter, och 70 % av alla landlevande arter dog ut. Vad som hände är inte riktigt klart, men troligen var det en kombination av gigantiska vulkanutbrott i Sibirien, växthuseffekt och bildandet av giftiga gaser.

– Det fjärde massutdöendet skedde ca 50 miljoner år efter det tredje, och markerar gränsen mellan Trias och Jura. Vad som hände är det ingen som vet, men runt 20 % av alla arter försvann, och dinosaurierna fick fritt fram att ta över.

– Det femte och hittills sista massutdöendet är också det kanske mest kända: för 65 miljoner år sedan slog en stor asteroid ned vid Yucatán utanför Mexiko. Förutom själva smällen spreds så mycket stoft och aska i atmosfären att jorden blev markant kyligare och fick mindre solinstrålning, vilket i sin tur ledde till att näringskedjorna kollapsade med massdöd som resultat.

Så varför pratar då forskargruppen från Stanford om ett pågående massutdöende i haven – för här pågår väl inga asteroidnedslag eller gigantiska vulkanutbrott just nu?

Principen för det pågående massutdöendet är detsamma som det som hände efter asteroidnedslaget för 65 miljoner år sedan: kollapsande näringskedjor.

Genom att konstant överfiska alla större havslevande arter är det just det vi människor är på väg att orsaka, just nu. De större arterna är helt livsnödvändiga för återföring av näringsämnen och upprätthållandet av de marina ekosystemens näringsvävar. Pessimistiska uppskattningar säger att vi, i den takten vi för närvarande håller, är på väg att utrota 25 % av alla marina vertebrater och 40 % av alla marina mollusker. Optimistiska uppskattningar säger att vi fortfarande kan ändra takten och sluta överfiska.

En annan som pratar om ett sjätte massutdöende är den amerikanska journalisten och Pulitzer Prize-vinnaren Elizabeth Kolbert. I sin bok The Sixth Extinction: An Unnatural History, från 2014 förklarar hon:

Det är just nu som vi, nästan ofrivilligt, avgör vilka evolutionära vägar som vidhålls öppna och vilka som kommer att stängas för evigt. Aldrig tidigare har det hänt att en varelse står inför något liknande, och det kommer, olyckligtvis, att bli människans mest varaktiga arv.  

Här kan du läsa och ladda ned studien Ecological selectivity of the emerging mass extinction in the oceans.