maria-torshall
27 mars, 2018

Svensk sjukvård är fantastisk – när du väl passerat nålsögat och får tillgång till den

Maria Torshall är journalist och kommunikatör med hälsa som specialitet och var tidigare chefredaktör för tidningen Hälsa. Här gästbloggar hon om bland annat sin erfarenhet av svensk sjukvård.

Kom in på trauma-bår efter en olycka – och du möts av en svärm av duktiga sjukvårdare, läkare och sköterskor som mäter, testar, frågar och undersöker. Kom in med ett misstänkt malignt melanom – och du får, efter rätt mycket tjat och remisser hit och dit, fantastisk vård på ett universitetssjukhus. Korrekt, proffsigt och (när du stridit för att få komma så långt) utan dröjsmål. En mindre påstridig patient hade fått vänta längre, med uppenbar risk för att melanomet växte ytterligare. Men, kom in som åldrig patient med stomi efter tarmcancer, visserligen pigg och vital, men med svår förstoppning – och läkaren klämmer på magen och vill skicka hem dig. Mitt i natten.

Det senaste året har jag skaffat mig mer erfarenhet av svensk sjukvård än jag önskat, både som patient och som anhörig.
Och – själva vården har varit fantastisk. Trevliga, kunniga läkare, fantastisk vårdpersonal, nästan gratis…

När svensk sjukvård funkar är den bra på riktigt. Jag vill inte vara utan den fantastiska akutsjukvården, kunnandet och proffsigheten. Sex dagar på Södersjukhuset med all tänkbar vård och smärtlindring kostade mig 600 kronor. Operationen för att laga mitt trasiga nyckelben; 100 kronor. Det är unikt.

Men unik är tyvärr också striden för att komma till vård. Mitt nyckelben låg trasigt och skavde i flera månader innan jag äntligen fick en tid för operation. Det är illa, men inte livshotande.
Läkaren som ville skicka hem en 90-åring med stomi och potentiellt livsfarlig förstoppning fick efter ett långt samtal med en orolig men beslutsam anhörig (läs mig) backa och behålla patienten på en vårdplats.
På morgonen kom en annan läkare, och gjorde en helt annan bedömning av exakt samma symtom. Patienten fick medicinsk behandling och kunde åka hem botad, men oerhört medtagen.
Vad som hänt om förstoppningen inte behandlats och tarmen spruckit vågar jag inte ens tänka på. Det hade varit livshotande – och den första läkaren är också anmäld till IVO.
Det kostade också vårdapparaten tre extra dygn av vård att inte ta patienten på allvar från början. För att nu inte ens nämna patientens lidande.

Det är många gånger inte själva vården som är fel, utan vägen till vården som blir en upplevelse som ingen ska behöva genomgå, och framför allt inte samhällets svagaste, de sjuka.

Alldeles för ofta kommer patienter inte ens till vård, de skickas hem eller ignoreras på grund av platsbrist och personalbrist.
Och det finns naturligtvis skäl till det: Vården går på knäna. Medan jag skriver detta hör jag på radion att Södersjukhuset, mitt eget hemma-sjukhus, har gått upp i stabsläge i brist på vårdplatser. Det är andra gången bara i år.

Vi svenskar blir fler och vi blir äldre och vi behöver mer vård än någonsin. Antalet sjukvårds-platser blir däremot färre.
Läget är akut, akutmottagningar och sjukhusens vårdplatser har varit underdimensionerade länge. Personalen flyr, både för att arbetsförhållandena blir allt sämre och för att de inte kan leva på sina löner. Kompetenta sjuksköterskor åker över gränsen till Norge för att dra hem en anständig lön. Och vem kan klandra dem?
De av patienterna som kan flyr också – till annan och mer effektiv vård i grannländer eller längre bort.
Mitt i detta kaos finns en utsträckt hand.
Den stavas integrativ vård och erbjuder vård och omsorg som är väl beprövad, som vi vet fungerar väl i våra grannländer och som skulle kunna fungera lika bra här som där om beslutsfattarna valde en inställning till komplementära metoder som är mindre kalla handen och mera öppet sinne.
Jag använder medvetet ordet ”komplementär”, inte ”alternativ”. För det är både och jag vill se, inte antingen eller.
Komplementär vård skulle både kunna avlasta vår hårt belastade sjukvård och vårda dem som idag inte ens får plats i vården. Det skulle spara pengar, tid och lidande.
Långt ifrån alla besök på vårdcentraler och sjukhus gäller faktiskt potentiellt livshotande tillstånd, som melanomet, förstoppningen och traumat i mina exempel ovan.
Bland de vanligaste åkommorna i primärvården är hypertoni, det vill säga högt blodtryck. För just det finns en rad komplementära metoder som saknar biverkningar, som massage och yoga.
Många besök handlar om tillstånd som kunde ha avhjälpts av friskvård innan de ens krävde sjukvård. Andra, på tok för många, handlar om bieffekter av sjukvård och mediciner.
Den första frågan en patient med misstänkt blödande magsår får svara på är inte sällan om hen använder mycket Treo. Och svaret är ofta ja.

Jag tror att vi alla kan enas om en sak: Vi vill alla leva friska så länge som möjligt. Hälsa är inte avsaknaden av sjukdom, utan känslan av att kunna leva ett helt liv, det liv vi känner oss ämnade att leva. Det som har kvalitet.
Med en mer ödmjuk och tillåtande inställning skulle fler kunna få komplementär medicin för mindre allvarliga åkommor – och frigöra vårdresurser för sådant som kräver konventionell sjukvård.
En sjukvårdspolitik och ett läkemedelsverk som förkastar traditionell kinesisk medicin, som använts i tusentals år i Kina (och nyligen fått Nobelpris), som hånar antroposofisk vård, som framgångsrikt används i närliggande länder som Tyskland och Schweiz, som förringar beprövad kunskap om kostens effekt på en rad kroniska sjukdomar – en sådan sjukvårdspolitik respekterar inte dem som faktiskt betalar för vården, det vill säga oss skattebetalare.
En sådan sjukvårdspolitik är som en drunknande som ratar en utsträckt hand, bara för att den tillhör någon som talar ett främmande språk.
Och vem skulle ens komma på tanken att göra det?

PS. Melanomet var på riktigt och är borta nu – men om patienten inte hade ilsknat till och drivit på hade det fått sitta kvar och växa till sig ett tag till medan remisserna skickades runt i en vårdapparat som delegerar till privata vårdgivare.
Det fantastiska trauma-teamet, däremot, har hyllats offentligt.