Trädgårdsarbete på Saltå på 1940-talet och en trädgårdsgrupp från dagens Solåkrabyn.
18 juni, 2020

Så växte läkepedagogiken och socialterapin fram i Sverige

I år fyller Solåkrabyn, den största socialterapeutiska verksamheten i Sverige, 50 år. Gerard Lartaud, styrelseordförande i Saltå by och författare, har inför jubileet skrivit boken Historien bakom Solåkrabyn, som blickar tillbaka på läkepedagogikens och socialterapins utveckling i Sverige, vars rika historia bara kan förstås i ljuset av svensk omsorgshistoria. Hans blogginlägg nedan ger en resumé.

Viggbyholmsskolan

Av alla praktiker sprungna ur det antroposofiska arbetet hör läkepedagogik och socialterapi till de mest utbredda och allmänt erkända. Läkepedagogik och socialterapi riktar sig till personer med psykiska funktionsnedsättningar – läkepedagogiken riktar sig not barn och ungdomar och socialterapi mot vuxna.

Allt började 1934 på Viggbyholmsskolan, Sveriges första internatsamskola, som låg i frontlinjen för utvecklingen av nya reformpedagogiska idéer. Skolans rektor Per Sundberg, var en betydande personlighet både inom pedagogik och socialt engagerad kristendom. Året innan han startade Viggbyholmsskolan 1928, hade han startat Olofskolan i Stockholm tillsammans med bland andra Carl Malmsten. Sundbergs och Malmstens centrala idé var att förena hand och tanke, en idé som även var central för Waldorfpedagogiken, som hade grundats 1919 i Stuttgart av Rudolf Steiner, antroposofins upphovsman.

Med tanke på detta var det inte förvånande att Sundberg hade knutit till sig ett antal lärare, som var intresserade av antroposofin, Helmut Giese och Marit Laurin bland andra.

Skolan hade så kallade ”problembarn” och Marit var en av lärarna. I maj 1934 fick Marit höra att en tysk läkepedagog var på besök i Stockholm och nämnde detta för Per Sundberg. ”Ta hit honom” svarade rektor Sundberg. Efter lite övertalning kom så småningom denna läkepedagog, Gustav Ritter, på besök på skolan. Det inledande besöket ledde till att Mikaelgården bildades ett år senare, den första läkepedagogiska verksamheten i Sverige. Grundarna var Marit Laurin, Gustav och Charlotte Ritter.

Ett modernt initiativ

År 1935 var läkepedagogiken knappt 10 år gammal. I juni 1924 hade Steiner hållit sin Läkepedagogiska kurs, en serie om 12 föredrag riktade till medarbetare knutna till Lauenstein i Tyskland – den första läkepedagogiska verksamheten i världen. Läkepedagogikens bärande idéer var revolutionerande i mitten av 1920-talet. Tanken om alla människors lika värde, liksom tanken att det inom varje individ, oavsett funktionsnedsättning, finns utvecklingsmöjligheter, gick helt emot dåtidens dominerande socialdarwinistiska idéer.

"Socialdarwinismen var alltså dåtidens vetenskapliga mainstream"

 

Med hänvisning till Darwins evolutionsteori och begreppet naturligt urval – jmfr Survival of the fittest, de bäst anpassades överlevnad – var socialdarwinismens utgångspunkt att samhällets utveckling sker genom utslagning av de svaga individerna. Därför var man emot socialpolitiska insatser för svaga och utslagna personer, dessa skulle helt enkelt rensas bort från samhället – allt för att skydda dem med goda gener, så att dessa gener kunde föras till nästa generation. I detta perspektiv sågs personer med funktionsnedsättningar (man sade naturligtvis inte så på den tiden) som underlägsna varelser, vilka utgjorde en fara för samhället.

Socialdarwinismen var alltså dåtidens vetenskapliga mainstream och representerades i Sverige främst av det sinistra ”Statens institut för rasbiologi”, grundat 1922 i Uppsala, vars uppgift var att skapa en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder. Nazisterna hämtade för övrigt mycket inspiration från detta institut för rasbiologi. De tog också dessa idéer till sin spets, när de under slutet av 1930-talet satte igång med ett stort eutanasiprogram och avlivade alla personer med någon form av utvecklingsstörning i Tyskland.

För att till fullo förstå det revolutionerande i läkepedagogiken, när den såg sin början i Sverige i mitten av 1930-talet, måste man alltså komma ihåg att det var vid den tidpunkten som ovannämnda socialdarwinistiska idéer var som starkast i Sverige. Tala om att vara före sin tid och att kämpa mot strömmen!

De första verksamheterna

Tillbaka till Mikaelgården och 1935. Det var svåra tider, inte nog med att man kämpade mot strömmen, man hade inga pengar, urusla lokaler och därtill fick man ofta treva sig fram på okända pedagogiska och terapeutiska vägar. Christhild Ritter, dotter till Gustav Ritter, har i sin bok Annons om ett ledigt hus, ingående skrivit om denna första tid. Även Marit Laurin har, med anledning av Mikaelgårdens 40-årsjubileum 1975, skrivit en krönika över läkepedagogikens första svåra tid i Sverige.

Förutom Gustav och Charlotte Ritter och Marit Laurin är Hans Glaser en person som kom att betyda mycket för utvecklingen av läkepedagogiken i Sverige. Hans var från Tjeckoslovakien och av judisk härkomst. Han var köpman, handlade med tyger, och råkade befinna sig i Sverige när Hitler invaderade Tjeckoslovakien. Hans stannade här och kom så småningom till Mikaelgården genom kontakter.

Efter några år tog verksamheten vid Mikaelgården form och man började även planera för en fortsättning för de äldre barnen. Det ska även sägas att det fanns en del slitningar i relationerna mellan främst Gustav, Marit och Hans. Allt detta ledde till att Marit Laurin Valborgsmässoafton 1942 skrev under köpekontrakt för Saltå Gård (numera Saltå By) vid Pilkrog i Järna. Därmed tog läkepedagogiken ett nytt steg – ett mycket svårt steg med hänsyn till rådande krigsomständigheter.

I sin krönika skriver Marit följande: ”Och nu började alltsammans om igen, alla pionjärtidens mödor, denna gång skärpta av att det rådde krig och kristid i världen. Än en gång måste allt byggas upp ur intet, ja detta ”intet” var ännu mer totalt än första gången. Ty till Mikaelgården medförde Charlotte och Gustav Ritter dock flera års praktisk erfarenhet av det läkepedagogiska arbetet med barn […] Men hur detta arbete skulle förvandlas för att motsvara behoven hos ungdomar och vuxna, det visste man ingenstans någonting om, det måste vi själva försöka komma underfund med.”

Når Saltå grundades kallades det Saltå Arbetsskola (namnbytet till Saltå By skedde 1995). Precis som namnet antyder var idén med Saltå Arbetsskola att erbjuda ungdomar, i början nästan bara pojkar, möjlighet att lära sig ett yrke. Att personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle lära sig ett yrke var en helt revolutionerande tanke på den tiden.

 

Jag har redan nämnt de socialdarwinistiska idéerna, vilka fortfarande var tongivande under 1940-talet. Det var brukligt att man ”gömde” personer med psykisk funktionsnedsättning i olika institutioner och betraktade dem som ”obildbara” – tyvärr ett vanligt förekommande uttryck i dåtidens medicinska journaler. På den punkten var Saltå en helt unik föregångare – ja, en av de allra första verksamheterna, som förde fram idén om rätten till arbete för ungdomar och vuxna med psykisk funktionsnedsättning. Vi lyssnar åter på Marit i ett ”tiggarbrev”, som hon skrev 1946, med anledning av de stora ekonomiska svårigheterna Saltå mötte då:

”Finns det resurser bland skolans vänner eller har någon av dem kanske ett annat förslag till lösning av svårigheterna? Det gäller skolans existens […] Så liten och obetydligt den kan förefalla, så är den dock den enda i sin art, den enda som medvetet strävar efter att infoga utvecklingshämmad ungdom i det produktiva sociala livet. Det är kanske ej så betydelselöst, som det utifrån kan se ut, om den finns eller ej.”

Med tanke på utvecklingen i Järna och Sverige är dessa rader närmast profetiska. Precis som Marit retoriskt anade 1946 var pionjärernas umbäranden inom läkepedagogiskt arbete verkligen inte ”så betydelselöst”! Tvärtom! Allt det som har skett i Järna och i landet, både vad gäller läkepedagogik och socialterapi – och allt det övriga antroposofiska arbetet – bygger vidare på dessa pionjärers insatser.

År 1945 var det dags för den tredje verksamheten, efter Mikaelgården och Saltå Arbetsskola, när Gustav Ritter, tillsammans med sin andra fru Agathe, grundade Solbergahemmet, numera Solberga By. Solbergahemmet var precis som Mikaelgården en internatskola för skolbarn med psykiska funktionsnedsättningar. Mora Park, ett internat för förskolebarn, kom 1952, och 1953 hade turen kommit till Helgestahemmet, numera Stiftelsen Eir.

Ännu fler verksamheter växte fram till under de följande årtiondena, som till exempel Solåkrabyn 1970. Idag omfattar svensk läkepedagogik och socialterapi ca 40 verksamheter på skilda håll i landet, vilka tillsammans erbjuder plats till totalt ca 1 000 personer med funktionsnedsättningar och arbete åt ca 1 800 medarbetare.

 

Solåkrabyn blir till

När Solåkrabyn öppnade sina portar 1970 var pionjärtidens kämparanda långt ifrån över. Visserligen började man verksamheten i nyuppförda lokaler, men ekonomin var lika problematisk som 35 år tidigare. På samma sätt som Marit beskrev det i sin krönika var dessutom Helmut Just (Solåkrabyns föreståndare) och hans medarbetare konfronterade med det faktum att de inte hade någon erfarenhet att anknyta till. Socialterapin var ännu i sin vagga. Steiner dog 1925, ett år efter att han hade hållit sin läkepedagogiska kurs och eftersom denna kurs endast fokuserade på barn, fanns det inga anvisningar om hur man skulle arbeta med vuxna med funktionsnedsättningar.

Det fanns inga liknande verksamheter i Sverige, inga idéer att anknyta till. Det fanns visserligen antroposofiska verksamheter för vuxna framförallt i Tyskland, men geografiskt avstånd, kulturella/sociala skillnader, samt den något dogmatiska antroposofiska hållningen, som präglade arbetet i dessa verksamheter, gjorde att det inte heller där fanns mycket att anknyta till.

"Dessa pionjärer talade varmt om småskaligheten, om hemliknande miljö, om respekt för den enskildes integritet, om rätt till meningsfullt arbete oavsett funktionsnedsättning"

 

Människorna som grundade Solåkrabyn hade dock en vision om en bygemenskap där vuxna med psykiska funktionsnedsättningar både skulle kunna bo och arbeta, i ett medlevarskap med medarbetarna. På samma sätt som läkepedagogiken på 1930-talet, var antroposofisk socialterapi i början av 1970-talet långt före sin tid. När personer med psykiska funktionsnedsättningar fortfarande samlades i stora institutioner avskilda från samhället, hade Solåkrabyns grundare en idé som föregrep samhällsutvecklingen och synen på omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar. Dessa pionjärer talade varmt om småskaligheten, om hemliknande miljö, om respekt för den enskildes integritet, om rätt till meningsfullt arbete oavsett funktionsnedsättning – ja, kort sagt om alla idéer, som kom att ligga till grund för den sedan 1994 gällande LSS-lagen.

Karl Grünewald och de olika omsorgslagarna

En person som har betytt oerhört mycket för utvecklingen av levnadsvillkoren för personer med psykiska funktionsnedsättningar är Karl Grünewald, som var medicinalråd på Socialstyrelsen 1968, när den första omsorgslagen började gälla. Den andra omsorgslagen kom 1986. Grünewald kom att föra en livslång kamp mot de stora avskärmade – till stor del omänskliga – institutionerna för psykiskt- och utvecklingsstörda. Dessa stora institutioner började avvecklas på 1970-talet, men det skulle dröja drygt 20 år innan de sista stora institutionerna stängdes. Det tog alltså många år för samhället att hinna i kapp det, som från starten, var den drivande idén bakom Solåkrabyns – liksom för all antroposofisk läkepedagogik och socialterapi – nämligen ett fullvärdigt liv baserat på respekt för varje individs inneboende utvecklingsmöjligheter.

I jubileumsboken Historien om Solåkrabyn redogör jag detaljerat för samhällsutvecklingen, de olika omsorgslagarna, samt de olika regelverken på handikappomsorgsområdet, i förhållande till framväxten av antroposofisk socialterapi i Sverige. Grünewald själv hade ett gott öga till bland annat Solåkrabyn och betraktade verksamheten som det goda exemplet på hur modernt omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle bedrivas. Då Grünewald under åren utvecklat ett vänskapligt arbetsförhållande till Helmut Just, Solåkrabyns föreståndare, ringde han ofta i början av 1970-talet och bad Helmut att ta emot studiebesök från när och fjärran.

Så kan man till exempel läsa i en tidningsartikel från Södermanlands Nyheter den 8 augusti 1972: ”Solåkrabyn, som tillkommit efter fastställande av den reviderade omsorgslagen, har planerats och anlagts enligt senaste rön. Det har också gjort att den väckt berättigat intresse över praktiskt taget hela världen. Många omsorgsdelegationer har under den senaste tiden besökt Solåkrabyn. Hittills har man haft flera besök från USA men också från bland andra Japan, Indien, England och Tyskland.”

Sedan 1994 är det LSS-lagen som reglerar arbetet med personer med funktionsnedsättningar. Denna lag betonar individens behov och rätt att leva som alla andra, samt respekten för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Dessa grundläggande rättigheter är alltså 26 år gamla, men det var hela 85 år sedan samma värderingar låg till grund för det läkepedagogiska och socialterapeutiska arbetet. Något att minnas och att firas när Solåkrabyn i år firar sitt 50-årsjubileum!

Text: Gérard Lartaud