13 april, 2018

Karin Dahlberg: Det krävs nytänk för att kunna lösa vårt lands hälsoproblem

Karin Dahlberg är professor i vårdvetenskap, filosofie doktor i pedagogik, legitimerad sjuksköterska och lärare i hälso- och sjukvård. Här gästbloggar hon om sin syn på problematiken inom svensk sjukvård.…

LÄS MER

Karin Dahlberg är professor i vårdvetenskap, filosofie doktor i pedagogik, legitimerad sjuksköterska och lärare i hälso- och sjukvård. Här gästbloggar hon om sin syn på problematiken inom svensk sjukvård.

En essentiell orsak till dagens problem i sjukvården är en bristfällig syn på (o)hälsa som något som kan förstås och förklaras teknologiskt och reduktionistiskt. Det finns en genuin okunskap om hur olika kroppsliga system interagerar och t.ex. hur kropp och själ samspelar. En annan orsak till dagens problem är att sjukvården anammat en vetenskapssyn som fungerar som hand i handske med läkemedelsbehandling. De vetenskapliga modeller som tillämpas tillåter inte komplexa behandlingsformer, t.ex. sådana behandlingar som stödjer kroppens egna möjligheter att bekämpa sjukdom.

En logisk följd av detta är att vi har en ökande ohälsa med små möjligheter till bot. Faktum är att vi idag har en situation där över hälften av alla besök som görs till olika sjukvårdsinrättningar görs av personer med icke botbara sjukdomstillstånd. Vi har i princip alltså inte större andel ”botbarhet” idag än för några decennier sedan. Visst har vi lyckats finna läkemedel för några tidigare obotbara sjukdomar, men istället har vi fått nya sjukdomar. Ett exempel är den utbredda ohälsa som under 90-talet benämndes muskuloskeletal sjukdom, sedan utbrändhet, och så småningom psykisk ohälsa och utmattning. Nu kommer nya diagnoser som ME, kronisk trötthet, kronisk smärta och liknande. Men det är i stort sett samma problematik som tidigare, och tusentals människor lider. Helt i onödan. För med en större öppenhet finns det stora möjligheter att hjälpa alla dessa människor. Men då måste vi utveckla annan vård och andra behandlingar än symtomlindrande läkemedel.

40% på medicinvårdsavdelningen vårdas pga läkemedelsbiverkningar

Sveriges läkemedelsnota är svindlande och dessutom har vi en mångmiljardkostnad för vård av personer med läkemedelsbiverkningar. En klinisk farmakolog på KI berättade att ca 40 procent av alla patienter på medicinvårdsavdelningar vårdas på grund av läkemedelsbiverkningar. Det finns mängder av offentlig statistik att tillgå gällande kostnader både för läkemedel och dess biverkningar. Det finns också skrämmande statistik om den ökande förskrivningen av psykofarmaka, bl.a. till (även små) barn.

Sedan 80-talet har jag varit involverad i många forskningsprojekt med fokus på hälsa och vård. Från denna forskning är det enkelt att dra slutsatser om hur mångfasetterade och sammansatta sådana företeelser som livet, hälsa, sjukdom, vård och behandling är. Här finns också många exempel på enkla insatser som hjälper människor, t.ex. kan äldres insomningssvårigheter undanröjas med något så banalt som ett glas mjölk och en smörgås tillsammans med lite småprat på sängkanten, men som inte skulle kunna evidensbeläggas med den rådande extrema synen på vetenskap. Jag har också erfarenheter från t.ex. Hong Kong där man utan några problem driver både sjukhus och öppna kliniker med både traditionell kinesisk medicin och västerländsk s.k. skolmedicin. Det räcker dessutom med att åka en liten bit söderut till Tyskland och Schweiz för att hitta samma inställning till hälsa, vård och behandling. Och anledningen är dubbel: i dessa länder finns ambitioner att både hålla nere samhällets kostnader och minska lidande.

Det pågår en hetsjakt på dem som försöker införa eller upprätthålla alternativa initiativ i sjukvården. Men ska vi kunna lösa vårt lands hälsoproblem krävs annorlunda insatser än de som erbjuds nu. Det krävs ett nytänk. Vi måste erkänna komplexiteten, samarbeta bättre, ta utmaningarna på allvar och utveckla sådana metoder som kan möta verkligheten.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Text: Karin Dahlberg
27 mars, 2018

Svensk sjukvård är fantastisk – när du väl passerat nålsögat och får tillgång till den

Kom in på trauma-bår efter en olycka ¬– och du möts av en svärm av duktiga sjukvårdare, läkare och sköterskor som mäter, testar, frågar och undersöker. Kom in med ett misstänkt malignt melanom – och du får, efter rätt mycket tjat och remisser hit och dit, fantastisk vård på ett universitetssjukhus. Korrekt, proffsigt och (när du stridit för att få komma så långt) utan dröjsmål. En mindre påstridig patient hade fått vänta längre, med uppenbar risk för att melanomet växte ytterligare. Men, kom in som åldrig patient med stomi efter tarmcancer, visserligen pigg och vital, men med svår förstoppning – och läkaren klämmer på magen och vill skicka hem dig. Mitt i natten. …

LÄS MER

Maria Torshall är journalist och kommunikatör med hälsa som specialitet och var tidigare chefredaktör för tidningen Hälsa. Här gästbloggar hon om bland annat sin erfarenhet av svensk sjukvård.

Kom in på trauma-bår efter en olycka – och du möts av en svärm av duktiga sjukvårdare, läkare och sköterskor som mäter, testar, frågar och undersöker. Kom in med ett misstänkt malignt melanom – och du får, efter rätt mycket tjat och remisser hit och dit, fantastisk vård på ett universitetssjukhus. Korrekt, proffsigt och (när du stridit för att få komma så långt) utan dröjsmål. En mindre påstridig patient hade fått vänta längre, med uppenbar risk för att melanomet växte ytterligare. Men, kom in som åldrig patient med stomi efter tarmcancer, visserligen pigg och vital, men med svår förstoppning – och läkaren klämmer på magen och vill skicka hem dig. Mitt i natten.

Det senaste året har jag skaffat mig mer erfarenhet av svensk sjukvård än jag önskat, både som patient och som anhörig.
Och – själva vården har varit fantastisk. Trevliga, kunniga läkare, fantastisk vårdpersonal, nästan gratis…

När svensk sjukvård funkar är den bra på riktigt. Jag vill inte vara utan den fantastiska akutsjukvården, kunnandet och proffsigheten. Sex dagar på Södersjukhuset med all tänkbar vård och smärtlindring kostade mig 600 kronor. Operationen för att laga mitt trasiga nyckelben; 100 kronor. Det är unikt.

Men unik är tyvärr också striden för att komma till vård. Mitt nyckelben låg trasigt och skavde i flera månader innan jag äntligen fick en tid för operation. Det är illa, men inte livshotande.
Läkaren som ville skicka hem en 90-åring med stomi och potentiellt livsfarlig förstoppning fick efter ett långt samtal med en orolig men beslutsam anhörig (läs mig) backa och behålla patienten på en vårdplats.
På morgonen kom en annan läkare, och gjorde en helt annan bedömning av exakt samma symtom. Patienten fick medicinsk behandling och kunde åka hem botad, men oerhört medtagen.
Vad som hänt om förstoppningen inte behandlats och tarmen spruckit vågar jag inte ens tänka på. Det hade varit livshotande – och den första läkaren är också anmäld till IVO.
Det kostade också vårdapparaten tre extra dygn av vård att inte ta patienten på allvar från början. För att nu inte ens nämna patientens lidande.

Det är många gånger inte själva vården som är fel, utan vägen till vården som blir en upplevelse som ingen ska behöva genomgå, och framför allt inte samhällets svagaste, de sjuka.

Alldeles för ofta kommer patienter inte ens till vård, de skickas hem eller ignoreras på grund av platsbrist och personalbrist.
Och det finns naturligtvis skäl till det: Vården går på knäna. Medan jag skriver detta hör jag på radion att Södersjukhuset, mitt eget hemma-sjukhus, har gått upp i stabsläge i brist på vårdplatser. Det är andra gången bara i år.

Vi svenskar blir fler och vi blir äldre och vi behöver mer vård än någonsin. Antalet sjukvårds-platser blir däremot färre.
Läget är akut, akutmottagningar och sjukhusens vårdplatser har varit underdimensionerade länge. Personalen flyr, både för att arbetsförhållandena blir allt sämre och för att de inte kan leva på sina löner. Kompetenta sjuksköterskor åker över gränsen till Norge för att dra hem en anständig lön. Och vem kan klandra dem?
De av patienterna som kan flyr också – till annan och mer effektiv vård i grannländer eller längre bort.
Mitt i detta kaos finns en utsträckt hand.
Den stavas integrativ vård och erbjuder vård och omsorg som är väl beprövad, som vi vet fungerar väl i våra grannländer och som skulle kunna fungera lika bra här som där om beslutsfattarna valde en inställning till komplementära metoder som är mindre kalla handen och mera öppet sinne.
Jag använder medvetet ordet ”komplementär”, inte ”alternativ”. För det är både och jag vill se, inte antingen eller.
Komplementär vård skulle både kunna avlasta vår hårt belastade sjukvård och vårda dem som idag inte ens får plats i vården. Det skulle spara pengar, tid och lidande.
Långt ifrån alla besök på vårdcentraler och sjukhus gäller faktiskt potentiellt livshotande tillstånd, som melanomet, förstoppningen och traumat i mina exempel ovan.
Bland de vanligaste åkommorna i primärvården är hypertoni, det vill säga högt blodtryck. För just det finns en rad komplementära metoder som saknar biverkningar, som massage och yoga.
Många besök handlar om tillstånd som kunde ha avhjälpts av friskvård innan de ens krävde sjukvård. Andra, på tok för många, handlar om bieffekter av sjukvård och mediciner.
Den första frågan en patient med misstänkt blödande magsår får svara på är inte sällan om hen använder mycket Treo. Och svaret är ofta ja.

Jag tror att vi alla kan enas om en sak: Vi vill alla leva friska så länge som möjligt. Hälsa är inte avsaknaden av sjukdom, utan känslan av att kunna leva ett helt liv, det liv vi känner oss ämnade att leva. Det som har kvalitet.
Med en mer ödmjuk och tillåtande inställning skulle fler kunna få komplementär medicin för mindre allvarliga åkommor – och frigöra vårdresurser för sådant som kräver konventionell sjukvård.
En sjukvårdspolitik och ett läkemedelsverk som förkastar traditionell kinesisk medicin, som använts i tusentals år i Kina (och nyligen fått Nobelpris), som hånar antroposofisk vård, som framgångsrikt används i närliggande länder som Tyskland och Schweiz, som förringar beprövad kunskap om kostens effekt på en rad kroniska sjukdomar – en sådan sjukvårdspolitik respekterar inte dem som faktiskt betalar för vården, det vill säga oss skattebetalare.
En sådan sjukvårdspolitik är som en drunknande som ratar en utsträckt hand, bara för att den tillhör någon som talar ett främmande språk.
Och vem skulle ens komma på tanken att göra det?

PS. Melanomet var på riktigt och är borta nu – men om patienten inte hade ilsknat till och drivit på hade det fått sitta kvar och växa till sig ett tag till medan remisserna skickades runt i en vårdapparat som delegerar till privata vårdgivare.
Det fantastiska trauma-teamet, däremot, har hyllats offentligt.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Text: Maria Torshall
2 februari, 2018

Valfrihet i praktiken

I dagarna rapporterades att Liberalerna valt Hälso - och sjukvårdslandstingsrådet i Stockholms län, Anna Starbrink, till partiets sjukvårdspolitiska talesperson. Hon uttalar sig i en intervju att hon siktar på posten som sjukvårdsminister, naturligtvis beroende på årets valresultat.…

LÄS MER

I dagarna rapporterades att Liberalerna valt Hälso – och sjukvårdslandstingsrådet i Stockholms län, Anna Starbrink, till partiets sjukvårdspolitiska talesperson. Hon uttalar sig i en intervju att hon siktar på posten som sjukvårdsminister, naturligtvis beroende på årets valresultat.

Anna Starbrink har under den senaste mandatperioden varit den ytterst ansvariga politikern för hur sjukvården skötts inom landstinget i Stockholms län. Hennes insatser har inte imponerat och utnämningen förvånar. De katastrofala förhållanden som uppdagats i samband med hanteringen av Nya Karolinska sjukhuset är bara toppen på ett isberg. Listan över konsekvenserna för länets patienter av de senaste årens förda politik kan göras lång.

Den 24 januari 2018 sändes en hemställan till SLLs revisionskontor med begäran om särskild granskning av Hälso- och sjukvårdsnämndens och förvaltningens hantering av de ärenden som berör Stiftelsen Vidarkliniken. Där ifrågasätts Anna Starbrinks ageranden. Vidarklinikens verksamhet utgör ett av de tydligaste exemplen på integrativ sjukvård i Sverige. Vården uppvisar påfallande goda resultat inom smärt-, stress – och utmanttningsdiagnoser samt vid rehabiltering efter påfrestande cancerbehandlingar. Vården bedrivs under läkaransvar och enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. En majoritet av befolkningen efterfrågar integrativ hälso- och sjukvård och Stiftelsen Vidarkliniken är en av de få sjukhus som kan erbjuda detta idag.

Anna Starbrink har personligen tagit ställning emot integrativ vård och utnyttjar sin personliga uppfattning i sin maktutövning. Samtidigt som hon säger hon sig vara liberal och för valfrihet, visar hon tydligt för väljarna att det är Annas val som skall gälla även för alla oss andra. Det väcker frågan vad Liberalerna egentligen menar med sitt tal om valfrihet idag? Inom sjukvårdsområdet kan man i alla fall känna sig ganska säker på att det inte kommer att bli valfrihet i praktiken om Anna Starbrink får bestämma!


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

Text: Anders Kumlander
23 januari, 2018

Fritt vårdval – som fria val i en diktatur

Frihet att välja utan valbara möjligheter är lite som... Fria val i en enpartistat. – Jomen visst, vi är demokratiska här, ser du. Du får rösta på PRECIS vilket parti du vill! Finns det bara ett? Jamen, du har ju ändå frihet... Eller inte.…

LÄS MER

Frihet att välja utan valbara möjligheter är lite som… Fria val i en enpartistat.

– Jomen visst, vi är demokratiska här, ser du. Du får rösta på PRECIS vilket parti du vill! Finns det bara ett? Jamen, du har ju ändå frihet…

Eller inte.

I Sverige har vi enligt patientlaget ”fritt vårdval”. Men hur fritt är det? Egentligen?

”Valfriheten innebär att patienten kan välja och välja om utförare samt att ersättningen till utföraren följer patientens val.” (Sveriges kommuner och landsting)

Visst låter det bra? För bra för att vara sant nästan… Precis, det är det också.

”Enligt hälso- och sjukvårdslagen är varje landsting och region skyldig att införa vårdvalssystem som ger medborgarna rätt att välja mellan olika vårdgivare i primärvården. Alla vårdgivare som uppfyller de av landstinget beslutade kraven i vårdvalssystemen ska ha rätt att etablera sig i primärvården med offentlig ersättning.” (Sveriges kommuner och landsting) (Min markering i texten.)

Med andra ord: Du får välja. Men landstinget bestämmer gör urvalet och bestämmer vad du har att välja mellan. Fritt vårdval? Nja, inte så fritt, va?

Det där gäller primärvården, alltså vårdcentraler och all vård utanför sjukhusen för dig och mig.

Pratar vi sjukhus så blir patientens valmöjligheter ännu färre. Landstingen måste inte ens ge dig valfrihet:

”Inom övrig hälso-och sjukvård är det frivilligt att införa vårdvalssystem. Det är varje landsting eller region som beslutar om valfrihetssystem ska införas och inom vilka områden, vilka krav som ska ställas och hur ersättningen ska utformas.”

Landstingen bestämmer OM du ska ha valmöjligheter VAD du du i så fall har att välja mellan. Patientens fria vårdval blir lite… Kejsarens nya kläder.

I Stockholm har det liberala landstingsrådet Anna Starbrink varit väldigt tydlig med sina egna, personliga åsikter:

”Det är ingen hemlighet att jag är kritisk till antroposofiska och homeopatiska ”läkemedel”… skrev hon på sin blogg den 30 juni 2016.

Anna Starbrink har gjort sitt val – och det står henne naturligtvis fritt. Men med den makt Anna Starbrink besitter som landstingsborgarråd väljer hon inte bara åt sig själv utan även åt alla oss andra.

Det är kort och gott Annas val vi lever med och Anna som bestämmer vad vi har att välja mellan. Vårt fria val är tomma ord.

Ironin i det hela är att Anna Starbrink är liberal politiker. Liberal!

På Liberalernas egen hemsida är just frihet partiets ledstjärna. ”Frihet måste försvaras” – och begrepp som fri rörlighet, stärkt demokrati, kvinnors och mäns lika rätt till frihet, ansvar och makt förs fram som liberala grundbultar.

Anna Starbrink tar minst lika stora ord i sin mun i progamförklaringen på den egna bloggen:

”Frihet måste försvaras. Och utvecklas. För mig är detta viktigast av alla. Alla människor ska vara fria att forma sina liv och göra sina val. Jag vill vara en liberal röst där viktiga beslut fattas.”

Vi tar det en gång till: ”Alla människor ska vara fria att forma sina liv och göra sina val.”

Exakt hur det rimmar med att inskränka individens rätt att välja typ av vård övergår mitt förstånd.

Anna Starbrink har gjort sitt val. Och hon får naturligtvis tro och tycka precis vad hon vill om komplementära metoder, om homeopati, antroposofisk medicin och osteopati. Men – det får jag också! Och du och alla andra. Vi har alla rätt till vår åsikt – och en sann liberal borde vilja ge var och en rätt att välja den vårdform som hen mår bra av.

I våras samlades 25 000 namnunderskrifter för att rädda Stockholms Läns Landstings avtal med dåvarande Vidarkliniken i Järna, ett avtal som Anna Starbrink, för att hon tycker som hon tycker om komplementär medicin och antroposofi, hade avslutat.

Det var 25 000 namn som Anna Starbrink struntade i.

I somras undersökte Novus svenskarnas inställning till komplementär medicin; Tre av fyra kvinnor, eller 76%, svarade att de skulle vilja att deras läkare hade kunskap om komplementär medicin. För hela befolkningen, män och kvinnor, var samma siffra 50%. Varannan svensk skulle alltså önska att läkarna hade den kunskapen.

I min värld borde den som talar vitt och brett om individens frihet att välja stanna upp och lyssna då.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Text: Maria Torshall
Bildkälla: Saltå Kvarn
3 november, 2017

Ny fördjupande podd från Saltå Kvarn

Sprida fördjupade kunskaper om mat som både smakar gott och är bra för miljön. Det är förhoppningen med den nya podcast som Saltå Kvarn nu startat: Laga en bättre värld. Här kommer vd Johan Ununger att träffa och samtala med spännande gäster om hur vi kan leva, äta och odla på ett mer hållbart sätt.…

LÄS MER

Sprida fördjupade kunskaper om mat som både smakar gott och är bra för miljön. Det är förhoppningen med den nya podcast som Saltå Kvarn nu startat: Laga en bättre värld. Här kommer vd Johan Ununger att träffa och samtala med spännande gäster om hur vi kan leva, äta och odla på ett mer hållbart sätt.

– Vi kommer i lugn och ro att prata mer fördjupat om viktiga saker. I en tid när allt ska sägas så väldigt kort tycker jag det är befriande. Jag föredrar det framför exempelvis twitter som jag egentligen inte tycker ger oss någonting, säger Johan Ununger.

Innehållet i podden ska ha beröring med det Saltå Kvarn gör, men inte vara direkt marknadsförande. Johan kommer att prata med personer som främst har mycket kunskaper och är duktiga på det de gör, snarare än att de är allmänt mycket kända. Nya avsnitt ska komma ungefär en gång per månad.

Första avsnittet ligger ute nu och gäst där är Lisen Sundgren, som är herbalist, receptutvecklare, författare, föreläsare och expert på ätliga vilda växter. Hon har bland annat skrivit boken Vildvuxet. I Saltå Kvarns podd berättar hon bland annat att om vi lär oss att äta några vilda växter per säsong får vi automatiskt en mer varierad kost. Lisen ger också ett recept på humus med knorr av skogens vilda växter.

I planen ligger närmast ett avsnitt om gröt och ett avsnitt med en bonde som arbetar bredare med hållbarhet än de ekologiska kraven.

Här hittar du Saltå Kvarns nya podcast Laga en bättre värld.

presskontakt
Text: Red./Staffan Nilsson
19 oktober, 2017

Dubbla budskap om glyfosat från regeringen

År 1948 fick Paul Müller Nobelpriset för upptäckten att man kan använda DDT som insektsgift. Eftersom det från början antogs att DDT var ofarligt för miljö och människor fick medlet en mycket stor användning. På tidiga DDT-förpackningar kunde man läsa följande motsägelsefulla slogan: DDT – dödar allt, ofarligt för människor och husdjur. …

LÄS MER

År 1948 fick Paul Müller Nobelpriset för upptäckten att man kan använda DDT som insektsgift. Eftersom det från början antogs att DDT var ofarligt för miljö och människor fick medlet en mycket stor användning. På tidiga DDT-förpackningar kunde man läsa följande motsägelsefulla slogan:
DDT – dödar allt, ofarligt för människor och husdjur.

Med tiden blev dock de oönskade toxikologiska effekterna av DDT-användningen allt mer uppenbara och medlets användning förbjöds i Sverige på 70-talet. Men inställningen att kemiska bekämpningsmedel kan vara mycket effektiva för att bekämpa de organismer man vill bli av med samtidigt som de är helt ofarliga för människor och miljö lever ännu.

Efter andra världskriget inleddes en ny era inom jordbruket tack vare Paul Müllers upptäckt. Utmaningar inom odlingen som tidigare lösts med biologiska metoder hittade nu allt oftare sin lösning inom kemin. Idag används omkring 150 olika kemiska substanser i det svenska jordbruket för att bekämpa ogräs, svampsjukdomar och insekter. Trots att den ekologiska arealen ökar och nu utgör 18 procent av den totala odlingsarealen så minskar inte den totala användningen av kemiska bekämpningsmedel i det svenska jordbruket. Det totala antalet årliga hektardoser är lika stor idag som för 40 år sedan vilket innebär att intensiteten ökat på den krympande konventionellt odlade arealen.

Den stora användningen av kemiska substanser har många kända och sannolikt även okända negativa konsekvenser. I en studie av skånska vattendrag från år 2015 hittades i snitt mer än 10 bekämpningsmedel i varje prov. I sex av de tio undersökta vattendragen fanns en teoretiskt beräknad risk för negativ påverkan på organismerna i vattendraget och i 44 procent av proverna var summahalten högre än EU:s gränsvärde för dricksvatten – 0,5 µg/L.

Idag är glyfosat det vanligaste verksamma kemiska bekämpningsmedlet som används i Sverige. Glyfosat används främst för ogräsbekämpning på jordbruksmark på våren före grödornas uppkomst och på hösten efter skörden. Det är mest känt under varumärket Roundup som ägs av företaget Monsanto. Den årliga försäljningen uppgår till mellan 600 och 700 ton. Cirka 10 ton av dessa används i privata trädgårdar. Men nu har regeringen kommit med ett förslag som ska förbjuda kemiska växtskyddsmedel – inklusive glyfosat ¬– i privata trädgårdar.

– Vår målsättning är att införa ett nationellt förbud mot privat användning av kemiska växtskyddsmedel. Det är ett viktigt steg på väg mot en giftfri vardag, säger miljöminister Karolina Skog i ett pressmeddelande.

Det är gott och väl att regeringen vill förbjuda användningen i privata trädgårdar som ofta utförs på ett okunnigt sätt. Men det hela blir ett slag i luften när man samtidigt meddelar att man inte har för avsikt att driva på för att begränsa användningen av glyfosat i jordbruket, som av WHO har klassats som cancerframkallande. Istället väljer man att luta sig mot den europeiska kemikaliemyndighetens bedömning av glyfosat i de kommande EU-diskussionerna om växtskyddsmedlet. Det betyder att den ymniga användningen kan fortsätta inom jordbruket. Ska målet Giftfri miljö kunna nås krävs större mod från regeringen att stå emot påtryckningarna från den agrokemiska industrin.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Ytterjärna Forum
Text: Johan Ununger
21 september, 2017

Vad är de rädda för?

Stiftelsen Vidarklinikens satsning på Vidar Rehab och Vidar vårdcentral kommer ur en önskan att erbjuda en vårdform och en omvårdnad i Sverige där hela människan får plats. VI människor är ju mer än en uppsättning biologiska och fysiska funktioner.…

LÄS MER

Stiftelsen Vidarklinikens satsning på Vidar Rehab och Vidar vårdcentral kommer ur en önskan att erbjuda en vårdform och en omvårdnad i Sverige där hela människan får plats.
VI människor är ju mer än en uppsättning biologiska och fysiska funktioner. Vi oroar oss för framtiden, vi funderar över döden, vi undrar om det kan finnas en förklaring till att vi blivit sjuka och vi undrar hur vi ska sköta oss för att för att så länge som möjligt leva ett bra liv med god hälsa och fortsatt aptit på livet.
Hos oss får vi gång på gång höra att man känner sig sedd som människa, blir lyssnad på och får bli delaktig i sitt tillfrisknande. Varför är vårt uppskattade arbetssätt så provocerade och så viktigt för vissa politiker att ta avstånd ifrån? Antroposofisk medicin vilar på naturvetenskaplig grund och utförs utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Våra läkare och annan vårdpersonal är legitimerade och licensierade. All vård utförs under läkaransvar precis som i landstinget.
Vad finns det att vara rädd för? Det funderar jag ofta över.
Alldeles nyligen fick vi resultatet av en omfattande granskning som Stockholms Läns Landsting gjort av Vidar Vårdcentral. Två oberoende läkare synade var för sig journalanteckningar från 500 läkarbesök gjorda på Vidar vårdcentral under år 2016.
”Granskningen finner att vårdens kvalitet väl uppfyller de krav och riktlinjer, som styr denna typ av verksamhet”, sammanfattar man.
Slutsatsen är den jag förväntade, men vad trodde SLL?
Anna Starbrink, ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting försökte förra sommaren piska upp en helt omotiverad oro för patientsäkerheten på Vidarkliniken och plocka politiska poäng med hjälp av övertolkad rapport från Helseplan, byggd på ett 30-tal inaktuella journaler från perioden för övergången från handskrivna journaler till datoriserade.
Avtalet med SLL avslutades och vi fick avslag på en ansökan om MVC och BVC i Järna – allt med hänvisning till denna tunna Helseplanrapport.
Chefen för enheten allmän medicin på SLL, Peter Lundqvist, gick till och med ut i media och föregrep den granskning som nu är gjord av Vidar Vårdcentral, med att uttrycka att han befarade brister i patientsäkerheten i den vård vi bedriver utan att ha något underlag för sin oro.
Varför har SLL blivit så rädda efter 30 års prickfritt och förtroendefullt samarbete?
Under perioden med Anna Starbrink i ledningen för SLL har vi blivit ifrågasatta utifrån ogrundade påhopp, överdrifter och framför allt okunskap som har spridits och delats i traditionella och sociala medier. Det har haft långtgående konsekvenser för inte minst alla våra patienter, som hela tiden stått bakom oss, skrivit till politikerna, delat sina berättelser om vad Vidarkliniken betytt för dem, demonstrerat vid landstingshuset och uppvaktat politikerna.
Viljan att lyssna vare sig på dem eller oss har tyvärr inte funnits.
Peter Lundqvist, tvingas nu konstatera efter den senaste omfattande granskningen att ”Resultatet i det här fallet är väldigt bra.” Med stöd av granskningen kan vi konstatera att journalkvaliteten är bra och utifrån vad vi kan utläsa ur journalerna är det också en bra vård som bedrivs – och den bedrivs enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
Tomas Karlsson på Länstidningen Södertälje, uttrycker i en ledare från den 16 sep uppfattningen att Anna Starbrinks korståg mot Vidarkliniken nu har nått till vägs ände.
Framtiden får utvisa om han har rätt, men jag har som sagt aldrig förstått vad de varit så rädda för.


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

Illustration: Anna Gran
14 augusti, 2017

Att ta hand om

”Att tänka är ett sätt att tänka. Att göra är ett annat.” För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag en intervju med Eva Malm för tidskriften Balder. Intervjun handlade bland annat om Evas nyskrivna bok ”Handen som handling” , en bok som fått sin upprinnelse i de tankar, frågor och utmaningar hon mött i sitt yrkesliv som waldorflärare och som utbildare av waldorflärare. Det hon under vårt samtal berättade om handen och handens betydelse för vårt tänkande gjorde starkt intryck på mig. Bilden av handen som medarbetare till hjärnan, som ett redskap som arbetar i två riktningar - inåt och utåt - bär jag med mig som ett nytt, både öppnande och ödmjukande perspektiv i livet. …

LÄS MER

”Att tänka är ett sätt att tänka. Att göra är ett annat.”
För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag en intervju med Eva Malm för tidskriften Balder. Intervjun handlade bland annat om Evas nyskrivna bok ”Handen som handling” , en bok som fått sin upprinnelse i de tankar, frågor och utmaningar hon mött i sitt yrkesliv som waldorflärare och som utbildare av waldorflärare. Det hon under vårt samtal berättade om handen och handens betydelse för vårt tänkande gjorde starkt intryck på mig. Bilden av handen som medarbetare till hjärnan, som ett redskap som arbetar i två riktningar – inåt och utåt – bär jag med mig som ett nytt, både öppnande och ödmjukande perspektiv i livet.

På senare tid har jag känt mig föranledd att återvända till Evas bok. Det är som om något i vår akuta samtid ropar efter de svar som boken rymmer med sin tanke, att det i den skolade handens känsla för material och form finns en potential för en allomfattande omsorgs- och ansvarskänsla att växa fram. I nyhetsrapportering, debattartiklar, i samtal vid frukostbordet med frustrerade tonåringar om världen efter Trumps intåg, omdömeslösa diskussioner på nätet, brister i skolsystemet, är det lätt att känna en barnslig längtan efter ordning, att någon ska veta bättre och på något sätt ta ett omsorgsfullt ansvar för allt galet vi får ta del av. För hur vet man egentligen hur man ska tänka, vad som är relevant eller vad som är sant? Hur tar man ut kursen över det öppna hav som det mediala havet förvandlats till? Kompassen behöver finnas inom mig och en stor existensiell fråga tornar upp sig och blir stående i skälvande majestät – hur fostras egentligen ett gott omdöme, en ansvarskänsla att navigera efter? Kan handen – genom sin förmåga att nå ut och knyta an – vara oss en ledsagare i vår tankemässiga mognad?

Så jag sätter mig i junisommaren och läser om Evas bok. Låter texten ta mig med på en resa som tar sin början i de handavbildningar som hittats i grottor, bilder som skapats för många, många tusen år sedan. Resan går vidare till hieroglyfernas Egypten, där flinka händer genom gestaltande bildtecken fick ut de tänkta begreppen till det gemensammas sfär. Det blir uppenbart hur starkt förbundna handen och anden på den här tiden var med varandra. Det inre och det yttre var aspekter av samma värld och materien var besjälad och krävde både handen och andens vördnad. I boken tar handens färd oss vidare till Grekland och genom Evas poetiska och bildrika språk får vi uppleva hur de egyptiska bildtecknen övergår till alfabetets bokstäver som låter även mer abstrakta och filosofiska tankar tränga ut ur människans inre för att kunna skrivas ner och inte minst delas i samtal och filosofiska dialoger. Fortfarande står människan nära det gudomliga och balansen mellan kropp och själ var viktig. I boken låter Eva Aristoteles vara den som genom sitt tänkande försiktigt och trevande frigör människan från överhög (gudomlig) ledning för att överlåta den kunskapande ansträngningen till människan själv. I sitt verk ”Den nikomakiska etiken” delar han in kunskapsbegreppet i tre olika fält då han skiljer på vetande (episteme), kunnande (techne) och klokhet (fronesis), dvs det teoretiska fältet från det praktiska och det som handlar mer om socialt samspel. Det praktiska kunnandet, det som har sin boning i handen, har sin givna plats i mitten och en mer konstnärlig gestaltning av händernas centrala position i kunskapsprocessen speglas genialt i skulpturen ”Körsvennen från Delfi”. Eva skriver:

”Denna bild kan man se som en idealiserad mänsklig representant för Apollons, Dionysos och Athenas samarbete. Det stilla huvudet med stark inre aktivitet som riktar sig utåt mot ett mål. Hästarnas driftartade krafter som styrs och hålls i schack av körsvennens händer i uppmärksam avvägning. Som tänkandet i behov av de viljemässiga livskrafterna, representerade av hästarna. Som viljan i behov av tyglarna genom tänkandets klarhet och besinning. Och man kan se hur händerna spelar sin nödvändiga, kloka och styrande roll i mittfältet av den gudabenådade kroppen. Händerna, som både inser och vill. I människans mitt. För människan i gudomlig balans. Apollon, Athena, Dionysos.”

Händer som både inser och vill, skriver Eva. Händer som både känner in och kan, händer som tänker, känner och vill i utrymmet mellan det yttre och det inre, i fältet där uppmärksamheten samspelar med omdömet och skapar en stundens nödvändiga sanning.

Vi färdas vidare i händernas historia och i nära samarbete bygger hand och ande katedraler i Europa och vi förstår att ännu på 1200-talet var tro och kunskap delar av samma helhet, att bygga en katedral krävde ett besjälat kunnande, men något börjar ändå hända här. Händerna bygger vid den här tiden ett universitetet i Paris och långsamt börjar tro och vetande skiljas åt. Ett bildningsideal utanför kyrkan växte fram i Europa och som ett svar på det kom Gutenbergs boktryckarkonst. Kunskapen blir mer tillgänglig och när industrialismen får sitt genombrott och maskinen övertar en del av handens arbetsuppgifter släpper handen också sitt samarbete med anden och i det frirum som uppstår inleder handen i stället en långvarig relation med det renodlade tänkandet. Hantverket tappar sin ställning, materien bearbetas av maskinen och vägen framåt för människan går nu genom att hon skolar sitt tänkande. Vi börjar känna igen oss i det kunskapsorienterare landskap vi själva lever i. Från att ha varit fast förbundna med vårt inre i vårt sökande efter sanning och kunskap har vi på senare tid mer och mer orienterat oss mot det yttre, det mät- och vägbara, mot det vi kallar vetenskapen. Genom att lägga tyngdpunkten utanför oss själva, sätta vår tilltro till instrumenten, tycks vår kunskap oss mer objektiv. I vår datoriserade tid är det inte bara hantverket som övertagits av maskinen utan delvis också vårt tänkande, med all information tillgänglig i ”molnet”. Det historiska förlopp som tänkandet haft att hantera omfattar nu inte bara det tredimensionella rummet utan faktiskt hela oändlighetsprincipen. Vi når långt utanför vår mänskliga dimension, men vem vägleder oss i vårt ansvarstagande? Gudarna upplevs som långt borta och vi bär ansvaret bokstavligt talat i våra egna händer som vi ju alltmer slutat att skola.

Jag tänker ibland på de enkla orden ”ta hand om”. De får liksom en ny innebörd när jag läser och begrundar Evas bok. Ta Hand Om – beroende på vilket ord jag väljer att betona, får meningens egentliga innebörd en större tyngdpunkt – ta hand om, vilken varm och vacker gest. Jag ser för mitt inre hur en trygg hand läggs kring något som behöver skydd, omsorg och kärlek. Vi behöver ta hand om varandra och om vår levnads tid, lägga vår hand om det omgivande på ett välvilligt och människotillvänt sätt.

I min omläsning av Evas bok drabbas jag denna gång på ett fördjupat sätt av bokens sista del där hon initierat beskriver hur handen är och blir en central del av vårt omdömes utbildande. I kapitlet ”Daning” beskrivs hur ett barn danas och växer in i sitt jag inte minst genom beröring. Samhörighet och förbindelse skapas genom händernas och kroppens bekräftelse på en inifrån ställd men outtalad fråga om livet. Med våra händer, blickar och gester kan vi välja att gestalta ett ordlöst ja. När barnet växer till sig gör det det från huvudet och ut mot periferin. Riktningen växlar sedan håll i puberteten då den kroppsliga tillväxten plötsligt sker från periferin och inåt. I samma skede utvecklas självständigheten och förmågan att på allvar förbinda sig med jorden. Den individuella förmågan till tänkande och kreativitet har nu en möjlighet att mogna till vuxet ansvarstagande.

Det gamla begreppet för denna process var jordemognad, ett fantastiskt ord! Eva uttrycker att det både hos det lilla barnet och hos tonåringen finns ett livsavgörande behov och en kunskapstörstande drivkraft att med sina händer anknyta, inte bara i relation till andra, utan även till jordens materia och att det här finns en stor uppgift och potential inte minst för pedagogiken. Hon introducerar oss för pedagogen och filosofen Merleau-Ponty och begreppet ”den levda kroppen”, ett begrepp som tar oss in i handens egen upplevelse av sig själv genom följande bild:

”Om vi med vår vänstra hand tar tag i vår högra hand är det den vänstra handen som är det aktiva subjektet och den högra handen som är föremål för handlingen, objektet. Här finns en klyfta mellan subjektet och objektet. Men i det ögonblick då den vänstra handen fattar om den högra sker också något annat. Den högra handen varseblir, känner, den vänstra och får då rollen av subjekt. Båda händerna blir på samma gång subjekt och objekt i sinnesupplevelsen.”
Citatet ovan beskriver också det som Merleau-Ponty kallar ”subjekt-objektkretsen”. Händerna som fattar varandra är den trängsta subjekt-objektkretsen. Genom vårt agerande vidgar vi kretsen, när vi skriver lämnar till exempel vår uppmärksamhet händerna och förflyttas till pennans spets, när vi kör bil vidgas kretsen ytterligare. Våra sinnesupplevelser finns inte enbart lokaliserade till vår kropp utan vidgar sig till ett område utanför kroppens gränser.
”I den levda kroppen, i subjekt-objektkretsen, är man aktiv och skapande. Även andra människor agerar i min levda kropp. I det som uppstår förankrar man sitt liv. Detta sätt att uppleva livet som en realitet åstadkommer en ansvarskänsla, för sig själv och sina handlingar. Ansvaret vidgar sig och införlivar andra människor och världen i vid bemärkelse.”

Genom att vi lever och agerar förlägger vi vårt inre i det yttre, vi tar plats i världen. För mitt inre ser jag hur varje individ liksom omges av en trädgård. Vi väljer delvis själva hur vi vill gestalta den trädgården och hur vi vill ta hand om den och hur vi vill att andra ska ha det i vår trädgård – i vår närhet. Vilka tankar ska få växa där, vilka gester går i blomning, hur beskär jag träden, skapar ljus och luckrar jorden så att vattnet tränger ner. I mellanrummet mellan tanke och handling agerar handen. I mellanrummet mellan människor agerar jag. Våra individuella trädgårdar bildar en gemensam plats, en jord att vårda.

Ja, någonting händer då våra händer möter världen. Våra tankar finns med i händerna och händerna är med och formar det vi tänker. Processen går i två riktningar oavsett vem som beskriver den och med vilka begrepp. Materien bjuder våra händer både motstånd och möjligheter, lär oss skilja på mjukt och hårt och lär oss genom övandet och bedömningen vilken gest som bäst lämpar sig. Vi bildar genom händernas möte med materien en omdömesförmåga. Vad vill den här processen lära oss, vad har den att säga vår samtid där handens verksamhet – hantverkandet – visst finns i många yrkesgrupper och intresseområden, men ändå lever åtskilt i kunskapsprocessen så som den generellt ser ut i våra skolor och i vår allmänna uppfattning om den? Kanske kan den lära oss att vi, genom att låta handen och sinnesvarseblivningen ta plats och få betyda något i vårt kunskapande, får mer tid och utrymme till besinning – till ett före som skapar möjlighet till eftertanke. Om en mer närvarande sinnesiakttagelse blir något som vi medvetet skapar utrymme för då vi iakttar ett fenomen, om handen ibland får vägleda tanken, om vi genom att lyssna och att intuitivt våga tro på det våra sinnen talar om för oss, då finns det i uppmärksamhetens ögonblick en plats, en fantastisk möjlighet att öva och skola vår omdömesförmåga, att förstå att omdöma är något helt annat än att döma. Kanske låter det oss utveckla en mer finkänslig förmåga att navigera i den oändlighetsprincip vi just nu är satta att förstå och omfatta. Inför ett otal varianter av sanningen får vi kanske en rimlig chans att bedöma vad som i eftertanken blir mest mänskligt. Vi griper med handen, men begriper – bildar begrepp – med vår tanke. Handen som anatomi och som sinnesverksamhet och som möjlighet att genom sinneserfarenheten besinna oss, ta oss tiden att bilda oss ett rimligt och gott omdöme, ge oss möjligheten att Ta Hand Om.

Medan jag skriver min text lyssnar jag hängivet till en speciell nocturne av Chopin och känner stor och ödmjuk tacksamhet till pianisten som så flitigt övat sina händer att hon med dem får mig att stundvis lämna min kropp och mitt tänkande och flyga fritt i sommarens dofter och ljumma vindar.

 


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Ytterjärna Forum
Text: Ellinor Andersson

9 augusti, 2017

Risk för minskat utrymme för hållbart jordbruk

I mitten av nästa år kommer sannolikt tre koncerner att bestämma över 60 procent av den kommersiella världsmarknaden för utsäde. De tio största koncernerna kommer att bestämma över 80 procent av världsmarknaden. Det pågår sedan ett till två år tillbaka fusionsprocesser mellan ChemChina med Sygenta och mellan Dupont Pionier och Dow Chemical. …

LÄS MER

I mitten av nästa år kommer sannolikt tre koncerner att bestämma över 60 procent av den kommersiella världsmarknaden för utsäde. De tio största koncernerna kommer att bestämma över 80 procent av världsmarknaden.

Det pågår sedan ett till två år tillbaka fusionsprocesser mellan ChemChina med Sygenta och mellan Dupont Pionier och Dow Chemical. Nyligen har också Bayer anmält sitt förvärv av Monsanto till konkurrensmyndigheten i Bryssel.

Dessa processer kommer fortsättningsvis minska utrymmet för ett hållbart jordbruk och hållbar odling. Inom dessa koncerner finns jättelika forskningsavdelningar som fortsätter att utveckla nya genteknikmetoder som Crispr/CAS (billigare, precisare och inte spårbart). Våra livsmedelsväxter designas enligt den intensiva konventionella odlingsmodellen – naturligtvis med koncernens vinstmaximering som mål – många gånger genom utveckling av s.k. hybridsorter där sorterna inte kan reproducera sig. Odlarna måste alltså varje år köpa in nytt utsäde för att kunna odla. Marknaden och den globala livsmedelsförsörjningen blir kort sagt helt beroende av ovan nämnda koncerner. Konsumenter har kommit att ha en skeptisk eller kritisk inställning till GMO-produkter i synnerhet i Europa. Därför lanseras nu nya begrepp och man undgår också därigenom att lyda under den lagstiftning som gäller för GMO. Tekniker där man griper in direkt i genomet, delvis med syntetiskt DNA, utvecklas. De kallas för ”nya växtförädlingsmetoder” eller ”molekylärbiologiska tekniker inom växtförädligen”.
Det rapporteras samtidigt (Bundesamt für Naturschutz, Agrarreport 2017) att skadorna från det konventionella jordbruket utgör huvudorsaken till den biologiska mångfaldens minskning. Antalet vipor har decimerats med över 80 procent under de senaste 30 åren i Tyskland. Rapphöns med med 94 procent i Europa. Även sånglärkan har reducerats med 35 procent. Detta är endast ett av många områden som berörs av den ensidiga huvudinriktning som det ”moderna” jordbruket har fått.

Mycket talar för att vi endast kan motverka denna utveckling genom en odling utan kemiska ”växtskyddsmedel” och konstgödsel. Vi behöver odling och jordbruk med en ekologisk inriktning. Inte undra på att denna utveckling tilltalar allt större delar av befolkningarna. Det betyder samtidigt att vi behöver utsäde till både spannmål och grönsaker som fungerar utan externa insatsmedel.

GLS Treuhand , Bochum, driver sedan 1996 tillbaka en fond ”Zukunftstiftung Lantwirtschaft Saatgutfond” (framtidsstiftelsen jordbruk, utsäde) som varje år samlar in betydande belopp, som sedan delas ut till ett decentraliserat, men samordnat nätverk av växtförädlare inom ekologisk och biodynamisk odling. Ofta kan utvecklandet av en sort ta upp till 10 år och medföra kostnader upp till 600.000 euro. Fram till i dag har över 60 nya grönsaks- och sädessorter utvecklats genom dem för det ekologiska odlandet i trädgård och jordbruk.
Ett vidare mål är att informera allmänhet, politik och näringsliv om betydelsen av en oberoende, genteknikfri och ekologiskt utsädesförädling.
Utsäde har varit underlaget för vår näring under tusentals år. Genom generationer har det getts vidare och spritts. Kultursorterna kännetecknas av sin reproducerbara förmåga, mångfald och regionala anpassningsförmåga. Med ovan nämnda förädlingsarbete blir de anpassade till dagens förhållanden i det ekologiska jordbruket.
Dags för ännu ett uppvaknande, samt ett utnyttjande av konsumentmakten i det dagliga valet av våra inköp, för en trovärdig samhällsutveckling även på detta område?


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

6 juni, 2017

”Vi behöver hjälpa patienter att göra informerade vårdval”

Riksdagsledamoten Stefan Nilsson (MP) gästbloggar idag med anledning av regeringens nya utredning som syftar till att öka samarbetet och förståelsen mellan skolmedicin och komplementära behandlingar.…

LÄS MER

Riksdagsledamoten Stefan Nilsson (MP) gästbloggar idag med anledning av regeringens nya utredning som syftar till att öka samarbetet och förståelsen mellan skolmedicin och komplementära behandlingar:

För den som söker vård måste det vara möjligt att få bra och pålitlig information även om behandlingsmetoder som finns utanför den etablerade hälso- och sjukvården. Sådan vård brukar även kallas alternativ, komplementär eller integrativ. I praktiken innebär det att komplementära behandlingar samverkar med skolmedicinen under läkaransvar.

Det måste bli lättare att ta del av information kring olika metoders effekt och evidens. Jag är därför väldigt glad över att regeringen nu beslutat att tillsätta en utredning, som ska bidra till ökat samarbetet mellan den alternativa och den etablerade vården. I det sammanhanget ska man också titta på säkerhetsfrågorna kopplade till den idag i stora delar oreglerade alternativmedicinen. Det är viktigt för oss alla att patientsäkerheten är hög även inom annan vård och behandling än den som bedrivs inom den etablerade vården.

I Sverige finns det idag inte tillräcklig kunskap om aktuella forskningsresultat eller om vilken pågående forskning som bedrivs om behandlingsmetoder som används utanför den etablerade hälso- och sjukvården. Det finns inte heller kunskap om vilka olika metoder som används vid utvärdering av sådana behandlingsmetoder. Den av regeringen tillsatte utredaren ska därför genomföra en sådan kartläggning, samt ta reda på i vilken mån de alternativa metoderna genomgått klinisk prövning enligt gängse praxis och vilka eventuella hinder som finns för sådan prövning.

Kartläggningen ska också omfatta relevant internationell forskning i jämförbara länder, och beskriva hur forskning- och finansieringsstrukturer vad gäller integrativ medicin ser ut i dessa länder. Utredaren ska även se över i vilken utsträckning de forskningsresultat som finns idag faktiskt används i Sverige och vilka metoder som används, inom eller i kombination med etablerad hälso- och sjukvård.

Den av regeringen utsedde utredaren är Kjell Asplund. Han har tidigare varit generaldirektör för Socialstyrelsen, haft uppdrag som nationell cancersamordnare och är sedan 2012 ordförande i Statens medicinsk-etiska råd. Hans roll i den nyligen beslutade utredningen blir också att bidra till att öka kontakterna och förståelsen mellan den etablerade vården och vården utanför denna. Om kommunikationen behöver förbättras ska förslag till sådana förbättringar lämnas. Utredningen skall redovisas till regeringen i mars 2019.

Jag tror personligen att denna utredning kommer att bli väldigt betydelsefull för att stärka patienternas möjligheter att göra välinformerade vårdval, liksom med att stärka patientsäkerheten i samband med detta.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Text: Stefan Nilsson (mp), riksdagsledamot