21 september, 2017

Vad är de rädda för?

Stiftelsen Vidarklinikens satsning på Vidar Rehab och Vidar vårdcentral kommer ur en önskan att erbjuda en vårdform och en omvårdnad i Sverige där hela människan får plats. VI människor är ju mer än en uppsättning biologiska och fysiska funktioner.…

LÄS MER

Stiftelsen Vidarklinikens satsning på Vidar Rehab och Vidar vårdcentral kommer ur en önskan att erbjuda en vårdform och en omvårdnad i Sverige där hela människan får plats.
VI människor är ju mer än en uppsättning biologiska och fysiska funktioner. Vi oroar oss för framtiden, vi funderar över döden, vi undrar om det kan finnas en förklaring till att vi blivit sjuka och vi undrar hur vi ska sköta oss för att för att så länge som möjligt leva ett bra liv med god hälsa och fortsatt aptit på livet.
Hos oss får vi gång på gång höra att man känner sig sedd som människa, blir lyssnad på och får bli delaktig i sitt tillfrisknande. Varför är vårt uppskattade arbetssätt så provocerade och så viktigt för vissa politiker att ta avstånd ifrån? Antroposofisk medicin vilar på naturvetenskaplig grund och utförs utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Våra läkare och annan vårdpersonal är legitimerade och licensierade. All vård utförs under läkaransvar precis som i landstinget.
Vad finns det att vara rädd för? Det funderar jag ofta över.
Alldeles nyligen fick vi resultatet av en omfattande granskning som Stockholms Läns Landsting gjort av Vidar Vårdcentral. Två oberoende läkare synade var för sig journalanteckningar från 500 läkarbesök gjorda på Vidar vårdcentral under år 2016.
”Granskningen finner att vårdens kvalitet väl uppfyller de krav och riktlinjer, som styr denna typ av verksamhet”, sammanfattar man.
Slutsatsen är den jag förväntade, men vad trodde SLL?
Anna Starbrink, ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting försökte förra sommaren piska upp en helt omotiverad oro för patientsäkerheten på Vidarkliniken och plocka politiska poäng med hjälp av övertolkad rapport från Helseplan, byggd på ett 30-tal inaktuella journaler från perioden för övergången från handskrivna journaler till datoriserade.
Avtalet med SLL avslutades och vi fick avslag på en ansökan om MVC och BVC i Järna – allt med hänvisning till denna tunna Helseplanrapport.
Chefen för enheten allmän medicin på SLL, Peter Lundqvist, gick till och med ut i media och föregrep den granskning som nu är gjord av Vidar Vårdcentral, med att uttrycka att han befarade brister i patientsäkerheten i den vård vi bedriver utan att ha något underlag för sin oro.
Varför har SLL blivit så rädda efter 30 års prickfritt och förtroendefullt samarbete?
Under perioden med Anna Starbrink i ledningen för SLL har vi blivit ifrågasatta utifrån ogrundade påhopp, överdrifter och framför allt okunskap som har spridits och delats i traditionella och sociala medier. Det har haft långtgående konsekvenser för inte minst alla våra patienter, som hela tiden stått bakom oss, skrivit till politikerna, delat sina berättelser om vad Vidarkliniken betytt för dem, demonstrerat vid landstingshuset och uppvaktat politikerna.
Viljan att lyssna vare sig på dem eller oss har tyvärr inte funnits.
Peter Lundqvist, tvingas nu konstatera efter den senaste omfattande granskningen att ”Resultatet i det här fallet är väldigt bra.” Med stöd av granskningen kan vi konstatera att journalkvaliteten är bra och utifrån vad vi kan utläsa ur journalerna är det också en bra vård som bedrivs – och den bedrivs enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
Tomas Karlsson på Länstidningen Södertälje, uttrycker i en ledare från den 16 sep uppfattningen att Anna Starbrinks korståg mot Vidarkliniken nu har nått till vägs ände.
Framtiden får utvisa om han har rätt, men jag har som sagt aldrig förstått vad de varit så rädda för.


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

Illustration: Anna Gran
14 augusti, 2017

Att ta hand om

”Att tänka är ett sätt att tänka. Att göra är ett annat.” För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag en intervju med Eva Malm för tidskriften Balder. Intervjun handlade bland annat om Evas nyskrivna bok ”Handen som handling” , en bok som fått sin upprinnelse i de tankar, frågor och utmaningar hon mött i sitt yrkesliv som waldorflärare och som utbildare av waldorflärare. Det hon under vårt samtal berättade om handen och handens betydelse för vårt tänkande gjorde starkt intryck på mig. Bilden av handen som medarbetare till hjärnan, som ett redskap som arbetar i två riktningar - inåt och utåt - bär jag med mig som ett nytt, både öppnande och ödmjukande perspektiv i livet. …

LÄS MER

”Att tänka är ett sätt att tänka. Att göra är ett annat.”
För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag en intervju med Eva Malm för tidskriften Balder. Intervjun handlade bland annat om Evas nyskrivna bok ”Handen som handling” , en bok som fått sin upprinnelse i de tankar, frågor och utmaningar hon mött i sitt yrkesliv som waldorflärare och som utbildare av waldorflärare. Det hon under vårt samtal berättade om handen och handens betydelse för vårt tänkande gjorde starkt intryck på mig. Bilden av handen som medarbetare till hjärnan, som ett redskap som arbetar i två riktningar – inåt och utåt – bär jag med mig som ett nytt, både öppnande och ödmjukande perspektiv i livet.

På senare tid har jag känt mig föranledd att återvända till Evas bok. Det är som om något i vår akuta samtid ropar efter de svar som boken rymmer med sin tanke, att det i den skolade handens känsla för material och form finns en potential för en allomfattande omsorgs- och ansvarskänsla att växa fram. I nyhetsrapportering, debattartiklar, i samtal vid frukostbordet med frustrerade tonåringar om världen efter Trumps intåg, omdömeslösa diskussioner på nätet, brister i skolsystemet, är det lätt att känna en barnslig längtan efter ordning, att någon ska veta bättre och på något sätt ta ett omsorgsfullt ansvar för allt galet vi får ta del av. För hur vet man egentligen hur man ska tänka, vad som är relevant eller vad som är sant? Hur tar man ut kursen över det öppna hav som det mediala havet förvandlats till? Kompassen behöver finnas inom mig och en stor existensiell fråga tornar upp sig och blir stående i skälvande majestät – hur fostras egentligen ett gott omdöme, en ansvarskänsla att navigera efter? Kan handen – genom sin förmåga att nå ut och knyta an – vara oss en ledsagare i vår tankemässiga mognad?

Så jag sätter mig i junisommaren och läser om Evas bok. Låter texten ta mig med på en resa som tar sin början i de handavbildningar som hittats i grottor, bilder som skapats för många, många tusen år sedan. Resan går vidare till hieroglyfernas Egypten, där flinka händer genom gestaltande bildtecken fick ut de tänkta begreppen till det gemensammas sfär. Det blir uppenbart hur starkt förbundna handen och anden på den här tiden var med varandra. Det inre och det yttre var aspekter av samma värld och materien var besjälad och krävde både handen och andens vördnad. I boken tar handens färd oss vidare till Grekland och genom Evas poetiska och bildrika språk får vi uppleva hur de egyptiska bildtecknen övergår till alfabetets bokstäver som låter även mer abstrakta och filosofiska tankar tränga ut ur människans inre för att kunna skrivas ner och inte minst delas i samtal och filosofiska dialoger. Fortfarande står människan nära det gudomliga och balansen mellan kropp och själ var viktig. I boken låter Eva Aristoteles vara den som genom sitt tänkande försiktigt och trevande frigör människan från överhög (gudomlig) ledning för att överlåta den kunskapande ansträngningen till människan själv. I sitt verk ”Den nikomakiska etiken” delar han in kunskapsbegreppet i tre olika fält då han skiljer på vetande (episteme), kunnande (techne) och klokhet (fronesis), dvs det teoretiska fältet från det praktiska och det som handlar mer om socialt samspel. Det praktiska kunnandet, det som har sin boning i handen, har sin givna plats i mitten och en mer konstnärlig gestaltning av händernas centrala position i kunskapsprocessen speglas genialt i skulpturen ”Körsvennen från Delfi”. Eva skriver:

”Denna bild kan man se som en idealiserad mänsklig representant för Apollons, Dionysos och Athenas samarbete. Det stilla huvudet med stark inre aktivitet som riktar sig utåt mot ett mål. Hästarnas driftartade krafter som styrs och hålls i schack av körsvennens händer i uppmärksam avvägning. Som tänkandet i behov av de viljemässiga livskrafterna, representerade av hästarna. Som viljan i behov av tyglarna genom tänkandets klarhet och besinning. Och man kan se hur händerna spelar sin nödvändiga, kloka och styrande roll i mittfältet av den gudabenådade kroppen. Händerna, som både inser och vill. I människans mitt. För människan i gudomlig balans. Apollon, Athena, Dionysos.”

Händer som både inser och vill, skriver Eva. Händer som både känner in och kan, händer som tänker, känner och vill i utrymmet mellan det yttre och det inre, i fältet där uppmärksamheten samspelar med omdömet och skapar en stundens nödvändiga sanning.

Vi färdas vidare i händernas historia och i nära samarbete bygger hand och ande katedraler i Europa och vi förstår att ännu på 1200-talet var tro och kunskap delar av samma helhet, att bygga en katedral krävde ett besjälat kunnande, men något börjar ändå hända här. Händerna bygger vid den här tiden ett universitetet i Paris och långsamt börjar tro och vetande skiljas åt. Ett bildningsideal utanför kyrkan växte fram i Europa och som ett svar på det kom Gutenbergs boktryckarkonst. Kunskapen blir mer tillgänglig och när industrialismen får sitt genombrott och maskinen övertar en del av handens arbetsuppgifter släpper handen också sitt samarbete med anden och i det frirum som uppstår inleder handen i stället en långvarig relation med det renodlade tänkandet. Hantverket tappar sin ställning, materien bearbetas av maskinen och vägen framåt för människan går nu genom att hon skolar sitt tänkande. Vi börjar känna igen oss i det kunskapsorienterare landskap vi själva lever i. Från att ha varit fast förbundna med vårt inre i vårt sökande efter sanning och kunskap har vi på senare tid mer och mer orienterat oss mot det yttre, det mät- och vägbara, mot det vi kallar vetenskapen. Genom att lägga tyngdpunkten utanför oss själva, sätta vår tilltro till instrumenten, tycks vår kunskap oss mer objektiv. I vår datoriserade tid är det inte bara hantverket som övertagits av maskinen utan delvis också vårt tänkande, med all information tillgänglig i ”molnet”. Det historiska förlopp som tänkandet haft att hantera omfattar nu inte bara det tredimensionella rummet utan faktiskt hela oändlighetsprincipen. Vi når långt utanför vår mänskliga dimension, men vem vägleder oss i vårt ansvarstagande? Gudarna upplevs som långt borta och vi bär ansvaret bokstavligt talat i våra egna händer som vi ju alltmer slutat att skola.

Jag tänker ibland på de enkla orden ”ta hand om”. De får liksom en ny innebörd när jag läser och begrundar Evas bok. Ta Hand Om – beroende på vilket ord jag väljer att betona, får meningens egentliga innebörd en större tyngdpunkt – ta hand om, vilken varm och vacker gest. Jag ser för mitt inre hur en trygg hand läggs kring något som behöver skydd, omsorg och kärlek. Vi behöver ta hand om varandra och om vår levnads tid, lägga vår hand om det omgivande på ett välvilligt och människotillvänt sätt.

I min omläsning av Evas bok drabbas jag denna gång på ett fördjupat sätt av bokens sista del där hon initierat beskriver hur handen är och blir en central del av vårt omdömes utbildande. I kapitlet ”Daning” beskrivs hur ett barn danas och växer in i sitt jag inte minst genom beröring. Samhörighet och förbindelse skapas genom händernas och kroppens bekräftelse på en inifrån ställd men outtalad fråga om livet. Med våra händer, blickar och gester kan vi välja att gestalta ett ordlöst ja. När barnet växer till sig gör det det från huvudet och ut mot periferin. Riktningen växlar sedan håll i puberteten då den kroppsliga tillväxten plötsligt sker från periferin och inåt. I samma skede utvecklas självständigheten och förmågan att på allvar förbinda sig med jorden. Den individuella förmågan till tänkande och kreativitet har nu en möjlighet att mogna till vuxet ansvarstagande.

Det gamla begreppet för denna process var jordemognad, ett fantastiskt ord! Eva uttrycker att det både hos det lilla barnet och hos tonåringen finns ett livsavgörande behov och en kunskapstörstande drivkraft att med sina händer anknyta, inte bara i relation till andra, utan även till jordens materia och att det här finns en stor uppgift och potential inte minst för pedagogiken. Hon introducerar oss för pedagogen och filosofen Merleau-Ponty och begreppet ”den levda kroppen”, ett begrepp som tar oss in i handens egen upplevelse av sig själv genom följande bild:

”Om vi med vår vänstra hand tar tag i vår högra hand är det den vänstra handen som är det aktiva subjektet och den högra handen som är föremål för handlingen, objektet. Här finns en klyfta mellan subjektet och objektet. Men i det ögonblick då den vänstra handen fattar om den högra sker också något annat. Den högra handen varseblir, känner, den vänstra och får då rollen av subjekt. Båda händerna blir på samma gång subjekt och objekt i sinnesupplevelsen.”
Citatet ovan beskriver också det som Merleau-Ponty kallar ”subjekt-objektkretsen”. Händerna som fattar varandra är den trängsta subjekt-objektkretsen. Genom vårt agerande vidgar vi kretsen, när vi skriver lämnar till exempel vår uppmärksamhet händerna och förflyttas till pennans spets, när vi kör bil vidgas kretsen ytterligare. Våra sinnesupplevelser finns inte enbart lokaliserade till vår kropp utan vidgar sig till ett område utanför kroppens gränser.
”I den levda kroppen, i subjekt-objektkretsen, är man aktiv och skapande. Även andra människor agerar i min levda kropp. I det som uppstår förankrar man sitt liv. Detta sätt att uppleva livet som en realitet åstadkommer en ansvarskänsla, för sig själv och sina handlingar. Ansvaret vidgar sig och införlivar andra människor och världen i vid bemärkelse.”

Genom att vi lever och agerar förlägger vi vårt inre i det yttre, vi tar plats i världen. För mitt inre ser jag hur varje individ liksom omges av en trädgård. Vi väljer delvis själva hur vi vill gestalta den trädgården och hur vi vill ta hand om den och hur vi vill att andra ska ha det i vår trädgård – i vår närhet. Vilka tankar ska få växa där, vilka gester går i blomning, hur beskär jag träden, skapar ljus och luckrar jorden så att vattnet tränger ner. I mellanrummet mellan tanke och handling agerar handen. I mellanrummet mellan människor agerar jag. Våra individuella trädgårdar bildar en gemensam plats, en jord att vårda.

Ja, någonting händer då våra händer möter världen. Våra tankar finns med i händerna och händerna är med och formar det vi tänker. Processen går i två riktningar oavsett vem som beskriver den och med vilka begrepp. Materien bjuder våra händer både motstånd och möjligheter, lär oss skilja på mjukt och hårt och lär oss genom övandet och bedömningen vilken gest som bäst lämpar sig. Vi bildar genom händernas möte med materien en omdömesförmåga. Vad vill den här processen lära oss, vad har den att säga vår samtid där handens verksamhet – hantverkandet – visst finns i många yrkesgrupper och intresseområden, men ändå lever åtskilt i kunskapsprocessen så som den generellt ser ut i våra skolor och i vår allmänna uppfattning om den? Kanske kan den lära oss att vi, genom att låta handen och sinnesvarseblivningen ta plats och få betyda något i vårt kunskapande, får mer tid och utrymme till besinning – till ett före som skapar möjlighet till eftertanke. Om en mer närvarande sinnesiakttagelse blir något som vi medvetet skapar utrymme för då vi iakttar ett fenomen, om handen ibland får vägleda tanken, om vi genom att lyssna och att intuitivt våga tro på det våra sinnen talar om för oss, då finns det i uppmärksamhetens ögonblick en plats, en fantastisk möjlighet att öva och skola vår omdömesförmåga, att förstå att omdöma är något helt annat än att döma. Kanske låter det oss utveckla en mer finkänslig förmåga att navigera i den oändlighetsprincip vi just nu är satta att förstå och omfatta. Inför ett otal varianter av sanningen får vi kanske en rimlig chans att bedöma vad som i eftertanken blir mest mänskligt. Vi griper med handen, men begriper – bildar begrepp – med vår tanke. Handen som anatomi och som sinnesverksamhet och som möjlighet att genom sinneserfarenheten besinna oss, ta oss tiden att bilda oss ett rimligt och gott omdöme, ge oss möjligheten att Ta Hand Om.

Medan jag skriver min text lyssnar jag hängivet till en speciell nocturne av Chopin och känner stor och ödmjuk tacksamhet till pianisten som så flitigt övat sina händer att hon med dem får mig att stundvis lämna min kropp och mitt tänkande och flyga fritt i sommarens dofter och ljumma vindar.

 


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Ytterjärna Forum
Text: Ellinor Andersson

9 augusti, 2017

Risk för minskat utrymme för hållbart jordbruk

I mitten av nästa år kommer sannolikt tre koncerner att bestämma över 60 procent av den kommersiella världsmarknaden för utsäde. De tio största koncernerna kommer att bestämma över 80 procent av världsmarknaden. Det pågår sedan ett till två år tillbaka fusionsprocesser mellan ChemChina med Sygenta och mellan Dupont Pionier och Dow Chemical. …

LÄS MER

I mitten av nästa år kommer sannolikt tre koncerner att bestämma över 60 procent av den kommersiella världsmarknaden för utsäde. De tio största koncernerna kommer att bestämma över 80 procent av världsmarknaden.

Det pågår sedan ett till två år tillbaka fusionsprocesser mellan ChemChina med Sygenta och mellan Dupont Pionier och Dow Chemical. Nyligen har också Bayer anmält sitt förvärv av Monsanto till konkurrensmyndigheten i Bryssel.

Dessa processer kommer fortsättningsvis minska utrymmet för ett hållbart jordbruk och hållbar odling. Inom dessa koncerner finns jättelika forskningsavdelningar som fortsätter att utveckla nya genteknikmetoder som Crispr/CAS (billigare, precisare och inte spårbart). Våra livsmedelsväxter designas enligt den intensiva konventionella odlingsmodellen – naturligtvis med koncernens vinstmaximering som mål – många gånger genom utveckling av s.k. hybridsorter där sorterna inte kan reproducera sig. Odlarna måste alltså varje år köpa in nytt utsäde för att kunna odla. Marknaden och den globala livsmedelsförsörjningen blir kort sagt helt beroende av ovan nämnda koncerner. Konsumenter har kommit att ha en skeptisk eller kritisk inställning till GMO-produkter i synnerhet i Europa. Därför lanseras nu nya begrepp och man undgår också därigenom att lyda under den lagstiftning som gäller för GMO. Tekniker där man griper in direkt i genomet, delvis med syntetiskt DNA, utvecklas. De kallas för ”nya växtförädlingsmetoder” eller ”molekylärbiologiska tekniker inom växtförädligen”.
Det rapporteras samtidigt (Bundesamt für Naturschutz, Agrarreport 2017) att skadorna från det konventionella jordbruket utgör huvudorsaken till den biologiska mångfaldens minskning. Antalet vipor har decimerats med över 80 procent under de senaste 30 åren i Tyskland. Rapphöns med med 94 procent i Europa. Även sånglärkan har reducerats med 35 procent. Detta är endast ett av många områden som berörs av den ensidiga huvudinriktning som det ”moderna” jordbruket har fått.

Mycket talar för att vi endast kan motverka denna utveckling genom en odling utan kemiska ”växtskyddsmedel” och konstgödsel. Vi behöver odling och jordbruk med en ekologisk inriktning. Inte undra på att denna utveckling tilltalar allt större delar av befolkningarna. Det betyder samtidigt att vi behöver utsäde till både spannmål och grönsaker som fungerar utan externa insatsmedel.

GLS Treuhand , Bochum, driver sedan 1996 tillbaka en fond ”Zukunftstiftung Lantwirtschaft Saatgutfond” (framtidsstiftelsen jordbruk, utsäde) som varje år samlar in betydande belopp, som sedan delas ut till ett decentraliserat, men samordnat nätverk av växtförädlare inom ekologisk och biodynamisk odling. Ofta kan utvecklandet av en sort ta upp till 10 år och medföra kostnader upp till 600.000 euro. Fram till i dag har över 60 nya grönsaks- och sädessorter utvecklats genom dem för det ekologiska odlandet i trädgård och jordbruk.
Ett vidare mål är att informera allmänhet, politik och näringsliv om betydelsen av en oberoende, genteknikfri och ekologiskt utsädesförädling.
Utsäde har varit underlaget för vår näring under tusentals år. Genom generationer har det getts vidare och spritts. Kultursorterna kännetecknas av sin reproducerbara förmåga, mångfald och regionala anpassningsförmåga. Med ovan nämnda förädlingsarbete blir de anpassade till dagens förhållanden i det ekologiska jordbruket.
Dags för ännu ett uppvaknande, samt ett utnyttjande av konsumentmakten i det dagliga valet av våra inköp, för en trovärdig samhällsutveckling även på detta område?


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.

6 juni, 2017

”Vi behöver hjälpa patienter att göra informerade vårdval”

Riksdagsledamoten Stefan Nilsson (MP) gästbloggar idag med anledning av regeringens nya utredning som syftar till att öka samarbetet och förståelsen mellan skolmedicin och komplementära behandlingar.…

LÄS MER

Riksdagsledamoten Stefan Nilsson (MP) gästbloggar idag med anledning av regeringens nya utredning som syftar till att öka samarbetet och förståelsen mellan skolmedicin och komplementära behandlingar:

För den som söker vård måste det vara möjligt att få bra och pålitlig information även om behandlingsmetoder som finns utanför den etablerade hälso- och sjukvården. Sådan vård brukar även kallas alternativ, komplementär eller integrativ. I praktiken innebär det att komplementära behandlingar samverkar med skolmedicinen under läkaransvar.

Det måste bli lättare att ta del av information kring olika metoders effekt och evidens. Jag är därför väldigt glad över att regeringen nu beslutat att tillsätta en utredning, som ska bidra till ökat samarbetet mellan den alternativa och den etablerade vården. I det sammanhanget ska man också titta på säkerhetsfrågorna kopplade till den idag i stora delar oreglerade alternativmedicinen. Det är viktigt för oss alla att patientsäkerheten är hög även inom annan vård och behandling än den som bedrivs inom den etablerade vården.

I Sverige finns det idag inte tillräcklig kunskap om aktuella forskningsresultat eller om vilken pågående forskning som bedrivs om behandlingsmetoder som används utanför den etablerade hälso- och sjukvården. Det finns inte heller kunskap om vilka olika metoder som används vid utvärdering av sådana behandlingsmetoder. Den av regeringen tillsatte utredaren ska därför genomföra en sådan kartläggning, samt ta reda på i vilken mån de alternativa metoderna genomgått klinisk prövning enligt gängse praxis och vilka eventuella hinder som finns för sådan prövning.

Kartläggningen ska också omfatta relevant internationell forskning i jämförbara länder, och beskriva hur forskning- och finansieringsstrukturer vad gäller integrativ medicin ser ut i dessa länder. Utredaren ska även se över i vilken utsträckning de forskningsresultat som finns idag faktiskt används i Sverige och vilka metoder som används, inom eller i kombination med etablerad hälso- och sjukvård.

Den av regeringen utsedde utredaren är Kjell Asplund. Han har tidigare varit generaldirektör för Socialstyrelsen, haft uppdrag som nationell cancersamordnare och är sedan 2012 ordförande i Statens medicinsk-etiska råd. Hans roll i den nyligen beslutade utredningen blir också att bidra till att öka kontakterna och förståelsen mellan den etablerade vården och vården utanför denna. Om kommunikationen behöver förbättras ska förslag till sådana förbättringar lämnas. Utredningen skall redovisas till regeringen i mars 2019.

Jag tror personligen att denna utredning kommer att bli väldigt betydelsefull för att stärka patienternas möjligheter att göra välinformerade vårdval, liksom med att stärka patientsäkerheten i samband med detta.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Text: Stefan Nilsson (mp), riksdagsledamot
2 juni, 2017

Podd: Antibiotikaresistens, leva i 130 år och vem har ansvar för din hälsa?

Vi har tidigare skrivit några gånger om Uppdrag hälsa, en podcast om helhetshälsa som vill öka kunskaperna om integrativ medicin. Chefredaktören Maria Torshall och Annika Dopping samtalar där med olika erfarna personer från hälso- och sjukvården. …

LÄS MER

Vi har tidigare skrivit några gånger om Uppdrag hälsa, en podcast om helhetshälsa som vill öka kunskaperna om integrativ medicin. Chefredaktören Maria Torshall och Annika Dopping samtalar där med personer med bred erfarenhet från hälso- och sjukvården. Sedan sist har tre nya avsnitt kommit ut, här berättar vi lite om dem.

Antibiotikaresistens – vårt största hälsohot

Peter Rotschild, koncernchef på Bio Gaia, gästar podden och pratar om hur probiotika kan minska behovet för antibiotika. Just antibiotikaresistensen är ett av våra största hot idag, så alla fungerande alternativ är förstås mer än välkomna.

Ja må hon leva – uti 130 år?

Yngve Gustavsson är professor i geriatrik, läkare och forskare. Han gästar Uppdrag Hälsa och pratar om det normala åldrandet och hur gamla vi människor kan bli. Han pratar också om bristerna i hur vi idag tar hand om våra äldre. Trots att vi lever allt längre kan vi alldeles för lite om hur äldre ska behandlas i vården. Resultatet är sjukare gamla, undernäring och svält.

Vem har ansvar för din hälsa?

I det här avsnittet gästar Therese Leijonhufvud från Euro Accident och pratar om varför ett försäkringsbolag engagerar sig i hälsofrågor. Vem har ansvar för att vi håller oss friska – och för att vi får en vård som hjälper oss tillbaka när vi har blivit sjuka?

Låter det intressant? Lyssna på podden här.

 

27 maj, 2017

Podd: Hur tar vi hand om kroppens största organ?

Vi har tidigare skrivit några gånger om Uppdrag hälsa, en podcast om helhetshälsa som vill öka kunskaperna om integrativ medicin. Chefredaktören Maria Torshall och Annika Dopping samtalar där med olika erfarna personer från hälso- och sjukvården.…

LÄS MER

Vi har tidigare skrivit några gånger om Uppdrag hälsa, en podcast om helhetshälsa som vill öka kunskaperna om integrativ medicin. Chefredaktören Maria Torshall och Annika Dopping samtalar där med olika erfarna personer från hälso- och sjukvården.

I ett av avsnitten som nyligen kom ut, pratar de med hudterapeuten Lovisa Svärd. Hon är barnskötare i grunden men kom att skapa Sveriges första ekologiska hudvårdsmärke. Hon ger också mängder av matnyttiga tips om pormaskar, acne, vilka ämnen vi ska se upp med i burkar och tuber – och vad vi ska göra med våra tårar.

Lyssna på podcasten här!

Foto: Erik Olsson
22 maj, 2017

Anette Dieng om grönsakens skönhet och möjligheter

Anette Dieng är frilansskribent och var med och startade Ekolådan. Hon är dagsaktuell med en ny bok: "Skörd - 41 grönsaker och 810 recept från Ekolådan". Här gästbloggar hon om grönsakens möjligheter.…

LÄS MER

Anette Dieng är frilansskribent och var med och startade Ekolådan. Hon är dagsaktuell med en ny bok: ”Skörd – 41 grönsaker och 810 recept från Ekolådan”. Här gästbloggar hon om grönsakens möjligheter.

Vi äter allt mer grönsaker i Sverige. Enligt Jordbruksverket har konsumtionen av färska grönsaker ökat med omkring 14 procent per person de senaste tio åren. Anledningarna till att fler låter grönsakerna ta större plats på tallriken är många. Miljön och klimatet är en, andra ser djurens väl som främsta orsak till att ersätta köttet med vegetabilier, och vissa har den personliga hälsan som drivkraft. Men vi blir också fler som äter mer grönsaker för att vi upptäckt att de är så goda.

Som så ofta är fallet med förändringar som rör våra matvanor har de sitt ursprung i restaurangköket. Många menar att manifestet ”Det nya nordiska köket” som skrevs av René Redzepi, kock på numera legendariska restaurang Noma i Köpenhamn, och elva andra nordiska kockar i början av 2000-talet, blev startskottet för grönsakernas statushöjning. Från att ha haft en rätt undanskymd plats på tallrikarna fick de plötsligt spela huvudrollen och restaurangerna började bräcka varandra i konsten att ta tillvara på allt som växer, inte bara på åkrar och i växthus utan även på ängar, i skogar och hav. Och för att inte stå tomhänta under vinterhalvåret fick man åter bruk för gamla förvarings- och tillagningsmetoder, fast nu i en ny och modernare tappning. Smakerna togs emot med ovationer, både här hemma och internationellt.

Det tycks nu alltså som om kockarnas entusiasm tillsammans med diverse larmrapporter om hur våra matval påverkar oss och vår miljö, har öppnat ögonen för grönsakernas möjligheter också i hemmaköken. Men även om viljan att äta mer grönsaker är stor, kan tröskeln att komma igång ändå vara hög. Trots ett nära nog obegränsat utbud av recept både i kokböcker, tidningar och på nätet känner sig många osäkra på hur de ska få in grönsakerna som en naturlig del i matlagningen. Ett sätt att komma igång är att närma sig dem successivt – vanor är ju inget man ändrar i brådrasket. Välj en grönsak som redan finns hemma eller någon som väcker nyfikenhet i affären och börja experimentera. I de allra flesta fall gömmer sig ett antal olika smaker och konsistenser i en och samma grönsak, beroende på hur den tillagas. Skillnaden är till exempel stor mellan en råriven, en hastigt kokt och en ugnsstekt morot. Fördelarna med grönsaker är att det inte finns några direkta regler och inga rätt och fel kring hur de ska tillagas jämfört med till exempel en köttbit. Det kostar inte heller speciellt mycket att misslyckas. Dessutom finns det väldigt många grönsaker att välja bland, var och en med sin specifika karaktär och smak. Genom att sedan kombinera dem med varandra ökar variationerna ytterligare. För att inte tala om alla smaksättningar som finns att ta till. Och kanske det bästa, med det växande kunskaps- och smakförrådet kommer också självförtroendet som gör det kul att laga mat.

Ett annat knep är att utgå från bra råvaror. Det gör det enklare att laga god mat. Köp smakfulla grönsaker när de är i säsong och välj sådana som fått växa utan kemikalier och bekämpningsmedel. På sätt förblir jorden de vuxit i frisk och stark också till kommande skördar.

Anette Dieng har skrivit boken ”Skörd – 41 grönsaker och 810 recept från Ekolådan” ihop med kocken och krögaren Ingela Persson. I boken får du 810 förslag på vad du kan göra av våra 41 mest vanliga grönsaker. Du hittar mer information om boken hos förlaget Natur & Kultur.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Text: Anette Dieng
8 maj, 2017

Göran Rosenberg om jakten på det evidensbaserade livet

Göran Rosenberg, författare och journalist, med mångsidig yrkeserfarenhet från press, radio och TV, gästbloggar på temat "Vad kan bevisas?" med en text han skrev i en kolumn för DN den 24 juli 2009. …

LÄS MER

Göran Rosenberg, författare och journalist, med mångsidig yrkeserfarenhet från press, radio och TV, gästbloggar på temat ”Vad kan bevisas?” med en text han skrev i en kolumn för DN den 24 juli 2009:

En bevisligen verkningsfull medicin är sockerpiller eller placebo. Studie efter studie visar att sjuka människor som får placebo blir friskare jämfört med sjuka människor som inte får någon behandling alls eller, än värre, blir illa behandlade. Placebo må vara kemiskt verkningslöst men den medicinska effekten är verklig och brukar definieras som resultatet av ett samspel mellan läkare och patient där patienten tror på läkaren och därmed på behandlingen. Så definierad är placeboeffekten dokumenterad på så vitt skilda sjukdomstillstånd som diabetes, högt blodtryck, magsår och streptokockinfektioner (placebo kan förstärka effekten av penicillinbehandling). Exakt hur placeboeffekten fungerar och varför vet vi inte, bara att den kan vara lika medicinskt påtaglig som effekten av behandlingar om vilka vi ganska väl vet hur de fungerar och varför.

Slutsatsen är naturligtvis inte att vi lika gärna kan ordinera sockerpiller som riktiga läkemedel, bara att det finns behandlingar där sambandet mellan orsak och verkan inte så lätt låter sig prövas och fastställas, där den medicinska verkan till viss del är resultatet av det specifika, icke allmängiltiga, sambandet mellan en viss läkare och en viss patient i en viss behandlingssituation.

Sökandet efter just allmängiltiga samband är annars en viktig drivkraft inom vetenskapen. Vetenskap är en kunskapsmetod för att genom studier av det specifika nå fram till det allmängiltiga. Vetenskap är konsten att formulera frågor och problem på vilka det är möjligt att finna allmängiltiga (generaliserbara) svar och lösningar. Ju fler specifika och svårkontrollerade omständigheter som påverkar en fråga (exempelvis omständigheterna kring placeboeffektens uppkomst), desto svårare att hitta ett allmängiltigt svar. Till vetenskapens metod hör därför att avgränsa frågorna och problemen, utesluta svårberäkneliga faktorer och omständigheter, reducera den verklighet som ska utforskas till vad som krävs för att allmängiltiga samband ska vara möjliga att upptäcka och formulera.

Det betyder naturligtvis att det finns frågor som inte kan besvaras särskilt väl av vetenskapen. De är helt enkelt alltför bundna till specifika situationer, omständigheter, människor, relationer, eller tills vidare alltför komplicerade, med alltför många och svårberäkneliga faktorer inblandade för att allmängiltiga samband mellan orsak och verkan ska vara möjliga att etablera.

Det hindrar inte att vi på område efter område har börjat kräva vetenskapligt grundade svar också på frågor som inte nödvändigtvis har några. Eller i varje fall på frågor där svaren tidigare ansågs vara så pass beroende av skiftande specifika omständigheter att de inte gick att upphöja till allmängiltiga sanningar.

Av allt fler verksamheter i samhället krävs i alla händelser idag att de ska vara evidensbaserade, vilket betyder att det ska finnas ett vetenskapligt fastställt samband mellan orsak och verkan, insats och resultat, vilket betyder att verksamheter där sådana samband inte kan fastställas riskerar att dömas ut som onödiga, oseriösa, rentav farliga, i alla händelser ineffektiva och därmed oekonomiska.

På medicinens område har evidensbasering (EBM) på bara något årtionde blivit en officiellt påbjuden överideologi som kommit att genomsyra riktlinjerna, rutinerna och värderingarna inom snart sagt hela sjukvården. Det är inte bara läkemedlen och behandlingarna som numera måste vara evidensbaserade utan också omvårdnaden och rehabiliteringen. Alla insatser inom sjukvården måste i princip vara evidensbaserade. Finns det insatser vars effekter inte så lätt går att generalisera och därmed inte heller evidensbasera, är steget inte långt till uppfattningen att det rör sig om insatser av ett sämre slag. Detta är vad som nyligen har drabbat den psykodynamiska terapin (psykoanalysen), som av Socialstyrelsen har utdömts och nedvärderats till förmån för den kognitiva beteendeterapin (KBT) med bland annat argumentet att den senare är mera evidensbaserad än den förra.

Kravet på evidensbasering är vad som nu också hotar den antroposofiska medicinen, vars verkan sägs bygga på ett samspel mellan mediciner, terapier och patientens egna resurser – med så vitt man kan se goda resultat, eller åtminstone nöjda patienter. Den specifika verkan av just medicinerna (till stor del homeopatiska preparat) är därmed svår att evidensbasera eftersom den sägs vara beroende av behandlingen som helhet (lite som placebo), vilket i sin tur innebär att medicinerna lär komma att förbjudas från årsskiftet (Enl. regeringsbeslut 30 juni 2016 skapades en femårig övergångsperiod under vilken de antroposofiska läkemedlen ska kunna registreras i den svenska läkemedelslagen, red. anm.) och därmed de hittillsvarande behandlingsformerna inom den antroposofiska medicinen.

För en tid sedan noterade jag att regeringen också vill evidensbasera socialpolitiken (”en bevisat effektiv politik på det socialpolitiska området”). För en tid sedan noterade jag att det numera finns evidensbaserad potträning för barn. Häromdagen noterade jag att musikterapin för cancerpatienterna vid Radiumhemmet ska läggas ner, förmodligen i brist på evidensbasering. Vad jag över tiden noterar är framväxten av en ny utopi; evidensbaseringen av livet självt.

Beprövad erfarenhet är en annan metod för att skilja det som fungerar från det som inte gör det.
Beprövad erfarenhet säger mig att det mesta i livet inte går att evidensbasera.


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

Text: Göran Rosenberg
Författare och journalist
6 maj, 2017

Podcast om hälsa från olika perspektiv

Vi har tidigare berättat om att tidningen Hälsa vill öka kunskaperna om integrativ medicin och därför har startat podcasten Uppdrag Hälsa. Chefredaktör Maria Torshall och Annika Dopping samtalar där med olika erfarna personer från hälso- och sjukvården. I skrivande stund har totalt 6 avsnitt kommit. Här nedan berättar vi lite kort om vad respektive avsnitt hittills har handlat om. …

LÄS MER

Vi har tidigare berättat om att tidningen Hälsa vill öka kunskaperna om integrativ medicin och därför har startat podcasten Uppdrag Hälsa. Chefredaktör Maria Torshall och Annika Dopping samtalar där med olika erfarna personer från hälso- och sjukvården. I skrivande stund har totalt 6 avsnitt kommit. Här nedan berättar vi lite kort om vad respektive avsnitt hittills har handlat om.

  • Avsnitt 1, Har Nobelpriset ett pris? Läkaren och forskaren Ralf Sundberg gästade podden. Han har skrivit boken Forskningsfusket och nu uppdaterat den med ett kapitel om Macchiarini-skandalen. Han berättar mer om det här.
  • Avsnitt 2, Akupunktör – vad kan den som sticker nålen i dig? Hanna Angerud från akupunktörsförbundet är på plats och berättar om skillnaderna mellan olika typer av akupunktur – den som svensk skolmedicin erbjuder och den traditionella kinesiska varianten med tusentals år på nacken.
  • Avsnitt 3, Vad är hälsa? Ursula Flatters är allmänläkare, utbildningschef och medicinsk chef på Vidarkliniken. Hon berättar om vad antroposofisk medicin egentligen är, hälsa och att vara frisk.
  • Avsnitt 4, Lite skit rensar magen? Peter Rotschild är koncernchef på Bio Gaia. Han pratar här om goda bakterier, probiotika och hur de kan hjälpa vårt immunförsvar och vår hälsa. Han berättar också om hur vår moderna livsstil har tagit död på viktiga bakterier.
  • Avsnitt 5, Med fokus på det friska. Eva Forsberg-Schinkler är expert på Ayurveda. Här lär hon oss allt vi behöver veta!
  • Avsnitt 6, Varför välja när vi kan få både och? Än en gång gästas podden av läkaren och forskaren Ralf Sundberg. Han pratar om skolmedicin, alternativ medicin och komplementär medicin. Han berättar om varför vi behöver integrativ medicin men har också lite tankar om vår svenska fika!

Här hittar du podden. Trevlig lyssning!


Vill du också gästblogga här? Skicka din idé till gastblogg@ytterjarnaforum.se.

12 april, 2017

I svallvågorna av en terrorattack

Vardagen börjar så sakteliga återgå till det normala för de flesta av oss efter det terrordåd som tog oss alla med chock och förstämning för några dagar sedan.…

LÄS MER

Vardagen börjar så sakteliga återgå till det normala för de flesta av oss efter det terrordåd som tog oss alla med chock och förstämning för några dagar sedan.

Kl 15.00 den dagen satt jag på avslutningen av årsmötet i EKO banken och gladde mig åt en lysande verksamhet som bl.a. erhållit 99 procent – i stort sett full pott – i poängsättningen som Sveriges mest hållbara bank 2016.

Jag återvände till mitt arbetsrum och förberedde mig på lugn helg då jag nåddes av meddelandena om en lastbil som gjort en vansinnesfärd på Drottninggatan, mejat ner människor och kört in i Åhléns city.

Jag kommer alltid att minnas var jag befann mig när Sverige blev måltavla för denna terrorhandling precis som jag vet precis var jag befann mig när jag nåddes av nyheten om mordet på Olof Palme eller när World trade center attackerades.

En del samhällshändelser har karaktären av att skaka om och beröra på ett dramatiskt och oförglömligt sätt. Dådet på Drottninggatan är ett av dem och ett tydligt uttryck för detta var den stora manifestationen på Sergels torg där uppslutningen från alla håll i samhället var imponerande. Den sammanhållning och den mänsklighet som kom till uttryck där och i anslutning till hela händelsen inger hopp.

Något som fastnat i mig från flödet av rapporteringar, vittnesmål och försök att belysa det som inträffat är en undersökning som Maciej Zaremba skrev om i DN – ”Det är upp till oss att bevara tilliten”.

Forskningsinstitutet ”Commission nationale consultative des droits de l´homme”, mäter fortlöpande hur tolerans respektive rädsla för främlingar förändras över tid och hur det tar sig uttryck i rasism och annan särbehandling.

I dessa mätningar visar det sig genomgående att hot mot muslimer och antalet fransmän som tycker att invandrarna är för många etc tydligt sjunker undan för undan. Enligt mätningarna från forskningsinsititutet tycker fler och fler av de tillfrågade – idag ca 80 procent – att de inflyttade ”är fransmän som andra.” Dessa attitydförändringar är mest markanta bland de unga, men sprider sig. Med tanke på de många terroristattacker Frankrike genomlidit under mätperioden är detta en oerhört intressant och hoppfull utveckling som speglar något som sällan kommer fram i mediabevakningen.

Tilliten mellan människor med olika bakgrund har tilltagit i tider av hot istället för tvärtom!

Det ser ut som om samma sak är på väg att hända i Sverige och när sorgen efter attacken lagt sig kommer jag framförallt att ta med mig de uttryck för gemenskap och tillit som också blev så tydliga här och låta dem skapa hopp om en framtid där vi tillsammans kan stå enade mot ondskan.


Kontakta Anders via e-post: anders@ytterjarnaforum.se eller Twitter: @AndersKumlander.