Det finns ofta stora möjligheter att vårda sig själv och lindra besvär utan att bli alltför beroende av läkemedel. Det här handlar om viktiga kunskaper och klokheter som idag delvis har glömts bort. Nu startar Vidarkliniken en serie öppna föreläsningar och praktiska workshops kring en rad vanliga besvär, sjukdomar och frågeställningar. Några temaområden som tas upp är stress och ångest, smärta, läkning, maten vi äter och vård av barn.

– Vi vill bidra till en bättre egenvårdskultur och göra det på ett sätt som både ger människor fördjupade reflektioner kring hälsa och konkreta tips om vad man själv kan göra. Det blir inte så teoretiskt som patientutbildningar annars ofta är, utan är mer inriktat på dialog, hur människor själva upplever besvär och hur man kan hantera det, berättar Ursula Flatters, som bland annat ansvarar för Vidarklinikens utbildningsenhet.

Hon anser att det här är mycket viktigt både för den enskilda människan och ur samhällssynpunkt. Inte minst mot bakgrund av den ökande läkemedelsanvändning som kan konstateras inom områden och i situationer där det kanske inte är nödvändigt. För stor läkemedelsanvändning har ett pris, som många gånger kan undvikas om man har lite mer kompetens att ta hand om sig själv.

Ursula Flatters tycker också att man bör vidga synen på egenvård och hälsa till att omfatta hur man lever. Hon kallar det helst livsföring, som är vidare än traditionella livsstilsfrågor som träning och kost. Det kan exempelvis handla om prioriteringar man själv gör i livet och även existentiella aspekter kring meningsfrågor, smärta, skuld med mera. Det här återspeglar sig i föreläsnings- och workshopserien. Hon vill också bidra till att bryta människors isolering när det gäller hälsoproblem.

– Det är ganska uppenbart att människor numera i hög grad är hänvisade till sig själva för att skapa sin egen stabilitet och att många känner sig ensamma kring sina besvär och sjukdomar. Vi behöver främja samtalen om de här mycket vanliga upplevelserna som människor har idag. Överlag behöver vi en kultur som reflekterar lite mer över livet och hur man kan balansera olika livssituationer. Blir vi bättre på egenvård och på att samtala och reflektera kring sådana här frågor kan vi undvika många situationer där människor inte kan arbeta och fungera. Och allt behöver inte gå genom sjukvården, menar Ursula Flatters.

Föreläsnings- och workshopserien heter Konsten att vårda sig själv och äger rum i Stockholm nu under vintern-våren i fem helt separata tillfällen (det första redan 20 januari) som är öppna för anmälan från alla som är intresserade. Serien leds av Ursula Flatters som är specialistläkare i allmänmedicin och Anne-Ingeborg Haugholt som är sjuksköterska. Här är de fem aktuella temarubrikerna:

• Stress, ångest och sömnbesvär – hur kan vi hantera dem?
• Smärta – varför och vad kan man göra?
• Maten – varför tål vi inte maten som vi äter?
• Vård av barn – vad kan vi göra?
• Vad är sjukdom, vad är läkning?

Mer information finns på Vidarklinikens hemsida.

Regeringen har inför årsskiftet beslutat att förlänga Vidarklinikens tillstånd för försäljning av antroposofiska läkemedel t o m den 30 juni i år i avvaktan på att man ytterligare bereder frågan om ”vilket regelverk de antroposofiska läkemedlen bör regleras inom”.

Frågan om regleringen av de antroposofiska läkemedlen i svensk lagstiftning har varit föremål för en intensiv debatt i media under 2015 och har engagerat tusentals människor i patientupprop och i sociala forum.

Under året gjordes också en Novusundersökning där svenska folket tillfrågades och som visade på ett stort intresse för integrativ medicin hos allmänheten.

För de patienter som vill har tillgång till antroposofisk vård i Sverige är det nu av största vikt att regeringen under våren kan besluta om ett regelverk, som långsiktigt säkrar tillgången till de läkemedel som är nödvändiga för att bedriva antroposofiskt inriktad medicinsk verksamhet i vårt land.

Text: Red/I.H.

I kliniska försök kring nya läkemedel mot smärta har på senare tid skillnaden mellan placeboeffekt och läkemedlens effekt minskat kraftigt. Det visar en omfattande studie utförd av kanadensiska forskare, som beskrivs i tidskriften Nature. Det här kan ge anledning att omvärdera placebo, både när det gäller jämförande försök och behandling av patienter i vården.

Starkare placeboeffekter har tidigare rapporterats när det gäller försök med psykofarmaka. För att se om liknande mönster också finns för smärtlindrande läkemedel studerade den kanadensiska forskargruppen 84 kliniska försök gjorda mellan 1990 och 2013, med läkemedel mot smärta som påverkar nervsystemet.

Skillnaden jämfört med placebo krympte till 9 procent

Baserat på patienternas självskattningar i försöken låg den totala smärtlindrande effekten av de testade läkemedlen på samma nivå under 23-årsperioden. Men det intressanta är att skillnaden mellan placebo och läkemedelseffekt krympte betydligt. Under 1996 uppgav patienterna att de testade läkemedlen lindrade smärtan 27 procent mer än placebo (vilket redan det kan tyckas vara en ganska blygsam skillnad / reds anm.). Men under år 2013 hade det här gapet mellan läkemedlens effekt och placeboeffekt krympt till endast 9 procent! Det här fenomenet gäller främst i de 35 kliniska försök som gjorts i USA. I Natur-artikeln säger forskningsledaren Jeffrey Mogil vid McGill University i Montreal att ”vi var helt golvade när vi fann detta”.

Det här kan förklara varför läkemedelsbolag idag har svårt att lyckas i kliniska försök med nya smärtlindrande läkemedel. Att placeboeffekten har ökat i försöken i just USA är det mest överraskande i studien. En delförklaring kan vara att direktmarknadsföring av läkemedel till konsumenter är tillåten i stort sett endast i USA, vilket här kan påverka människors förväntningar. Men enligt Jeffrey Mogil pekar data mot att ju större och längre försöken är desto mer placeboeffekt får man. I vissa större försök används också kontrakterade forskningsorganisationer som kan ha anställda sköterskor som helt kan ägna sig åt försökspatienterna, vilket kan påverka upplevelsen.

Utmanar grundprincip

Data från studien utmanar inte minst en grundläggande princip i placebokontrollerade försök: att jämförelser med placebo visar hur väl läkemedlet fungerar. I sådana försök anses som grundprincip att biokemisk effekt och placeboeffekt är strikt additiva (dvs biokemisk effekt + placeboeffekt = total effekt). Men data i Mogils studie visar att placeboeffekten har ökat över tid, samtidigt som läkemedelseffekten däremot inte har ökat i samma grad. Detta är inte helt överraskande menar Mogil, eftersom både placebo och farmaceutiska smärtlindrare påverkar liknande biologiska mekanismer, exempelvis utsöndring av endorfiner.

Jeffrey Mogil pekar också på att det kan vara värt att titta närmare på de faktorer som ger starkare placeboeffekter i de amerikanska försöken – exempelvis relationen mellan sköterska och patient ­– och att sedan införliva det i vården. I Natur-artikeln säger också placeboforskaren Ted Kaptchuk vid Harvard Medical School i Boston att om huvudkomponenten i ett läkemedel är dess placebo så behöver vi utveckla icke-farmakologiska interventioner som första linjens respons (dvs i det första av vården som patienten möter / reds anm.).

Att ge patienter med kronisk smärta en medmänsklig och kärleksfull vård tycks leda till att de blir bättre rustade för egenvård, dvs att fortsätta sin egen hälsoprocess. Det visar en kvalitativ studie av patienter som fått integrativ rehabiliteringsvård vid Vidarkliniken.

Studien publicerades under hösten i Scandinavian Journal of Caring Sciences och är utförd av två forskare vid Karolinska Institutet: Maria Arman som är docent i vårdvetenskap och Johanna Hök som är forskare i medicinsk vetenskap. Utifrån en större förstudie bygger den nu publicerade studien på uppföljande längre individuella intervjuer av en grupp om 10 patienter som på Vidarkliniken fått ett års systematisk rehabilitering för smärta och annan överlappande sjukdom. Forskningen fortsätter nu också med en prospektiv studie där man följer patienter löpande.

Mänskliga relationer bryter negativa mönster

– Att lära patienter att ta hand om sig själva är ett modernt resonemang i vården idag. Vi ville titta på om patienterna hade uppnått det man kallar egenvård, och även studera vad det är i Vidarklinikens vård som stimulerar patienter att bära sina egna hälsoprocesser, berättar Maria Arman.

De långsiktiga resultaten av behandlingar av människor med kronisk smärta beror mycket på patienternas förmåga till egenvård. Enligt studien talar mycket för att en medkännande eller medmänsklig vård (compassionate care) har stor betydelse för att ge smärtpatienter just ökad förmåga till fortsatt egenvård. Däremot tycks det inte ge samma resultat att använda ett undervisande sätt att lära patienterna detta.

– Det beror på att människor är så relationella, dvs relationerna är viktiga även i vårdsituationen. När människor lider låser man ofta in sig själv i sitt eget lidande och sin svåra situation. Livet tycks då bara bestå av detta och man ser inte möjligheterna. Då krävs det ganska mycket medmänsklighet för att öppna sig igen för ett gott liv.

– För människor som mår förhållandevis bra kan det fungera med råd och undervisning. Men har man ett lidande är man ofta inne i negativa och destruktiva mönster. Då gäller det att få uppleva alternativa mönster i gemenskap med andra.

Maria Arman menar att det relationella är en viktig pusselbit för att åstadkomma egenvård och att detta är något annat än exempelvis KBT. Människan har relationer och det är i det sammanhanget man tar hand om sig själv. Verkligt medmänsklig vård blir ett sätt att se sina möjligheter i ny dager. En patient sa exempelvis: ”Om vårdpersonalen bryr sig om min hälsa så måste jag också göra det”.

Compassionate care blir ofta en vändpunkt

Ett typiskt drag för Vidarkliniken är att alla samverkande professionerna har en gemensam vårdfilosofi och människosyn som bland annat innebär att man lyfter det här behovet hos patienterna och den möjlighet till bättre hälsa som finns där. Maria Arman menar att kunskaper om det här även finns på andra håll, men att man av olika skäl i regel inte tar tag i det. Hon noterar också att det på svenska faktiskt inte finns någon riktigt bra översättning av engelskans compassionate care. I den här artikeln använder vi ord som medmänsklig eller medkännande vård. Ett annat ord kan vara relationsskapande vård, eller som många patienter säger: kärleksfull vård. Maria Arman tycker att det är på ungefär liknande sätt med engelskans suffering. Lidande och medlidande pratar man sällan om i den svenska vården och vi har inte en begreppsvärld för det på svenska.

Compassionate care i Vidarklinikens rehabiliteringsvård kan exempelvis vara inlyssnande omvårdnad och samtal, beröring, massage och bad, konstnärliga terapier, kroppsliga terapier och att få uppleva att det kan kännas bra i kroppen. Sådant hjälper patienten att byta perspektiv.

– Den genomgående vårdkulturen på Vidarkliniken ger också patienten bekräftelse på att man är värd det här. Det handlar inte bara om vad enskilda medarbetare gör, utan det är hela vårdmiljön. Patienterna vittnar om att man får det här av så många.

– För många patienter blev upplevelsen av medmänsklig vård en vändpunkt. Man fick möjlighet att vara sårbara, bli sedda, reflektera och få en nystart i livet. Vi kunde sedan se tecken på egenvård. Patienterna beskrev en process där de återfick kontakt med sin kropp och sina medmänniskor, och att de fick förmåga att identifiera sina behov och stå upp för dessa.

Enligt studien tycks medmänsklig och kärleksfull vård ge patienterna en förflyttning i riktning mot gemenskap istället för tidigare isolation, kärlek istället för främlingskap samt glädje och inspiration i kontrast till lidande.

Behöver göras mer

Maria Arman anser att det generellt behövs längre rehabiliteringsprogram och längre relationer i vården. Man bör också fortsätta utveckla rehab-program utifrån vad man ser fungerar. Det görs mycket bra idag, men det behöver göras mer.

– Alla talar idag om syndrom. När vi forskar kring smärtpatienter hittar vi nästan aldrig en människa med bara smärta som diagnos. Det här är något som ser ut att öka och i vården står man, med sin uppdelning i kropp och psyke, ganska frågande inför detta.

– Ett stort problem är också att de flesta av dessa patienter inte får tillgång till rehabilitering alls, utan hamnar på en vårdcentral och får antidepressiva mediciner i olika omgångar. Internationellt ser forskningen ett stort dilemma i detta. Det finns en viss enighet om att de här patienterna får ganska bristfällig vård och att man inte vet vad man ska göra. Detta är även en genusfråga. De flesta av de här patienterna är kvinnor och så ser det ut även internationellt.
Foto: Erik Olsson

Nyligen fick Vidarkliniken besök av företrädare för det stora sjukhuset för traditionell kinesisk medicin i Guangdong, Kina. Besökarna var frågvisa under rundvandningen och imponerade efteråt. Det här är ett mycket bra sjukhus, sade de spontant och med eftertryck.

Den kinesiska gruppen bestod av sjukhusets hedersordförande Mr Yubo Lu, sjukhusdirektören, två läkare, en professor och en tolk. De representerar expertis i bl a traditionell kinesisk medicin, statistik och epidemiologi.

I samband med Nobelpriset

Gruppen besökte Sverige i samband med utdelningen av Nobelpriset i medicin eller fysiologi till bl a den kinesiska forskaren Youyou Tu för upptäckten av malarialäkemedlet artemisinin med rötter i traditionell kinesisk medicin.

Besökarna är ansvariga för Guangdong Provincial Hospital of Chinese Medicine i södra Kina. Guangdong är med sina 13 milj invånare Kinas tredje största stad. Sjukhuset startades 1933 och är därmed ett av de äldsta sjukhusen i Kina som använder sig av traditionell kinesisk medicin. Det har 3150 bäddar och tar emot omkring 106 000 patienter per år.

Fortsatt utbyte

Delegationen från Kina hade särskilt uttryckt intresse att få besöka Vidarkliniken, Sveriges enda integrativmedicinska sjukhus och den svenska forskningsstiftelsen I C, The Integrative Care Science Center, som bedriver forskning, utbildning, information och kommunikation kring integrativmedicin.

Efter besöket uttryckte alla inblandade förhoppningar om ett fortsatt utbyte av kunskap och erfarenheter.